bara för att

http://www.withalittlenonsense.tumblr.com/

Footloose

Exakt så här vill jag leva. Fick jag leva som precis i filmen så skulle jag skippa allt som har med storstad att göra. Då skulle jag mer än gärna trycka på mig både cowboy hatt och stövlarna. Om jag också fick dansa med killen från Boston, bryta mot lagen, dansa hejdlöst i ett par för små jeansshorts och bara leva, så skulle jag inte tvivla. Det är sånna här filmer som får en på humör. Det går inte att förneka. Just nu känner jag mig lite mer amerikansk och lite mer danssugen än jag gjort på länge. Yihaaa!

2012-01-12

So, okay. First of all, warning. There might be a little bit of "complaining" in the follwing text and yeah...it's written in English. I seem to find myself in these "situations" alot lately. These situations where I'm still on vacation. Just that I'm back in Sweden for this lovely vacation and that I'm actually heading back home soon, to.. the country I actually lived in a few months ago. The only thing is, I'm not. I'm still here. Still stuck in Sweden.

I don't regret the fact that I chose to go home. That was a desicion that I made all by myself. But I can't deny the fact that it's so damn hard to try to live on with the life that you actually took a break from. I took a year of from my "swedish" life and it's not that easy everytime to be able to face the fact that I'm already back, living it again. I was so comfortable with my "new" life that I kind of forgot my "old" one. It's complicated and it's making me dizzy, too.

The reason for why I'm struggling another night feeling like this, is because of the knowledge that my host kids, my 4 year old and my 7 year old, that I love more then anything else in the world, will tomorrow get a new "me". Will they forget me? Can they forget me? Are they getting a new Rebecki? Just that she will be "Patriciii" and she will not teach the kids how to say "I love you" in swedish, but in...whatever language they're speaking in Austria. It hurts. It hurts so bad to know that I'm not able to be there for the kids whenever they need me, whenever they need to talk or when they're sad. It's frustrating not being able to be there to see the kids grow. To see my baby Eli start kindergarden. Or to see Charlotte develope her math skills, writing skills and so on. It makes me more sad knowing that I can't go to the kids anymore to ask for a hug or a kiss when I feel lonely or sad. Because, getting a hug or being able to hear a child telling you how much they love you, is better then getting a hug from anyone. It's hard for everyone to understand and I know it might sound a little corky, but I'm pretty sure that everyone that spent a time in their life being overseas, spending time with a new family, meeting new friends, feeling lonely in a country that's not yours, not being able to turn to your friends or family from back home, can relate when I say that sometimes, your host kids where the only people you felt like you could talk to. And that means alot.

So, tonight I'm swalloing my tears and I'm looking forward instead, knowing that I will be hugging, kissing, being able to tell them how much I love them, in the upcoming summer.

Im working. Im saving. Im going to america.

Just....nothing.

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig Jag kan inte skilja på om jag vill va med dig Jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig Jag kan inte skilja på om jag vill skada dig men du om nån borde förstå att man inte gör så här mot mig

16:48

Här sitter jag och studerar. Låter bättre än vad det är. Jag tänkte jag skulle vara förberedd inför högskoleprovet som äger rum så sent som i Mars. Men det är bara att inse - jag blir inte smartare med åren. När man har svårt med matte och dessutom inte läst ämnet på 3 år så inser man vilka problem man har. Och kommer få. 75% av provet är ju matte. Blir tokig. Förhoppningsvis får jag mig en otroligt god natts sömn innan, för det är nog det enda som är möjligt.

Hemma är jag alltså. Hade egentligen inte tänkt att fortsätta skriva. Är rätt säker på att INGEN läser iallafall. Plus att jag är fruktansvärt trött på att känna "stressen" över att man måste skriva. Så är det. Men jag trivs hemma i Sverige. Bättre än jag trott. Nu letar jag jobb... och pluggar som sagt.

Sliter snart håret av mig.

unfair.

Världen är så fruktansvärd orättvist. Jag blir alldeles arg bara utav tanken. Så mycket ont som många människor behöver stå ut med. Så många människor som måste lida och ha ont, medans onda människor med onda tankar kan leva vidare som vanligt. Inte förlora någon i sin närheten. Inte behöva vara med om att förlora ett barn, eller en föräldre. Människor som sätter andra i fara men som själva kan gå igenom en livstid och inte drabbas utav någonting. Det är så orättvist att normala, vanliga människor ska behöva få gå igenom den smärta som dom gör. I dag ligger Kvicksund i sorg. Jag känner inte tjejen men jag vet mycket väl vem hon och hennes familj är. Det är inte meningen att man ska dö vid 16. Det är inte meningen att en föräldre ska behöva gå på ens dotters begravning och det är meningen att någon ska behöva förlora en bästa vän i sådan pass tidig ålder. Det gör mig så arg. Jag känner mig bruten, även fast jag inte är nära varken henne eller hennes familj. Vad är meningen med att leva i 16 år och sedan dö tack vare en hjärntumör?

Nej. Livet är fasen inte rättvist och det är verkligen dagar som denna som får mig att uppskatta allt och alla jag har runt omkring mig.

Home.

Jag lever och jag är återigen tillbaka i Sverige. Även jag hade svårt att tro att det faktiskt dags att flytta hem igen, och fy bubblan var svårt det var att försöka acceptera och sedan stå där på flygplatsen och veta att man lämnar landet man bott i över ett år. Att säga hejdp var fruktansvärt men jag behövde verkligen semester så varför inte köra 16 dagar i california? Underbart. Vi hade det så himla bra. Favoriten blev los angeles. Där skulle jag inte tacka nej till att bo. Eter denna välbehövda semester var det alltså dags att entra Sverige. Där mäöttes jag av både familj och överraskning utav världens finaste vänner, som fick hemkomsten att kännas väldig mycket bättre. Jag har världens finaste tjejer och så jag har saknat dom. Nu har vi massvis att ta igen och det börjar vi med en lunch på tisdag. Får se hur länge denna blogg finns kvar. Vi får väl se. Just nu ska jag bara leva livet som svensk. Det var ett tag sen. Hej.