Funderingar.

Jag stod i duschen och kom och tänka på en sak.
Om 2 dagar har jag befunnit mig i USA i 4 månader. Jag har inte bott hemma på 4 månader. Jag har inte sett mina föräldrar på 4 månader och jag har heller inte haft dom så pass nära att jag kan få deras hjälp hela tiden heller. Snart 4 månader har gått och jag har vuxit så fruktansvärt mycket som människa. Jag har tagit eget ansvar på en nivå som jag aldrig skulle kunna ha gjort hemma i Sverige. Jag spenderar mina dagar med att ägna all min uppmärksamhet åt två barn. Mina värdföräldrar litar på mig så pass mycket att dom är bekväma med att lämna deras barn med mig. 2 barn har vunnit mitt hjärta och fått mig att bygga upp en helt annan säkerhet med mig själv än vad jag hade innan jag kom hit.

Jag går upp tidigt varje morgon för att starta dagen med att göra frukost, packa lunchväskor, skolväskor och se till att barnen kommer iväg i tid (Charlotte till skolbussen, Eli skjuts till skolan). Jag spenderar därefter ett flertalet timmar med att underhålla lillgrabben när han är hemma från skolan, vilket är 3 dagar/vecka. Vi bakar. Leker. Lagar lunch. Jag städar. Dammsuger. Plockar undan. Rensar garderober. Sen är det dags för hämtning i skolan. Ett par timmars lek och sen dags för middag. Vad ska vi äta? Barnen ska badas. Barnen ska få i sig maten. Duka undan. Städa undan och sen slutar jag. När min mamma läser det här kommer hon tänka; ja, precis som jag gör. För det är precis det. Jag agerar lill-mamma här borta. Och det positiva med det? Jag har ingenting emot det överhuvudtaget. Det må vara jobbigt att kliva upp tidigt på mornarna, men att kunna mötas av ett springande barn som slänger sig i farmen på en och ger en en riktigt morgonkram, är något som inte kan mätas med någonting annat. Jag är glad om jag får umgås med barnen. Spenderar jag helgen borta, saknar jag dom och längtar lite tills måndagen kommer så jag får kramas igen.

När jag påbörjade min ansökan om att få åka till usa som au pair hade jag mest en sak i huvudet - amerikanska ungdomslivet. Collegelivet. Jag hade collegefester, varma dagar, varma nätter vid stranden, härliga au pair möten, football matcher och så mycket mer. Idag sitter jag här i Maine 4 månader senare och inser att detta förmodligen inte kommer ske. Jag bor inte på ett område där det kryllar utav au pairer. Temperaturen och vädret är som hemma i Sverige och hitintills har jag inte vart på någon amerikansk football match. Jag har två au pairer i samma område och jag spenderar inte riktigt nätterna på stranden. Men - Jag har amerikanska kompisar. Jag har en värdfamilj som äger hela mitt hjärta. Jag bor i en fantastisk liten stad där alla känner alla. Jag bor precis vid vattnet och jag har en stor skidbacke 5 minuter bort. Jag har aldrig haft hemlängtan och jag klarar mig alldeles utmärkt. Jag har inget emot att äta frukost på ett café för mig själv, jag stannar gärna lite extra och pratar med kassörskan inne på Hannaford och jag har inga problem med att ringa och prata med någon över telefon (surprise Pappa).

Det jag försöker säga är väl att hela den här upplevelsen har förändrat mig - trots att det inte blev som jag tänkt mig. Jag tror till 110% att det blev bättre än jag någonsin hade kunnat drömt om. Jag har vuxit och jag ser framemot att se vart framtiden kommer att leda mig.