San Fran

Tankte bara ytterligare en gang tala om att jag lever. Befinner mig just nu i San Francisco. Forbaskat harliga stader har i CA. Idag ska vi utforska alcatraz och golden gate bridge. Vi tar cyklarna. Ikvall vankas det halloween fest och vi kommer definitivt vara dar. Annars ar det svart att halla i pengarna men jag forsoker. Jag ar hemma om mindre an 2 veckor btw, kanns forbaskat underligt. Inte kommer jag bara sakna ungarna och camden vannerna mer an jag redan gor, men aven CA, varmen, palmerna, amerikanerna och sa landet i sig. Jag har nog vart amerikan i ett tidigare liv trots allt.

San diego, California.

Wah wah wah wah wah.
Efter ett x antal timmar på både flygplatser och flygplan så befinner vi oss just nu på hostelet i San Diego. Vi kom hit för någon timme sedan och har sedan dess utforskat rummet, som faktiskt är fräscht och redan träffat människor som bor här. Gratis frukost och middag, beer pong på kvällarna och på onsdagkvällen är det stor Bonfire på beachen. Vi har det bra helt enkelt.

På torsdag bär det av mot San Fransisco.
Tills dess ska vi bara njuta.

California.

Cambridge, Boston, MA

Denna söndag har absolut vart den längsta söndagen ever. Förutom det faktum att jag inte kunde äta på exakt hela dagen och att jag skulle säga hejdå till precis alla, så sken solen. Att säga hejdå till folk som betyder så fruktansvärt mycket är det jobbigaste som finns. Vi grät allihopa och jag fick fruktansvärt fina presenter. Nu ligger jag i sängen i Cambridge tillsammans med min finaste vän. Imorgon väntar det absolut jobbigaste farvälet. Att säga hejdå till Chelsea kommer inte att bli roligt. Fast den här tiden imorgon befinner jag mig i soliga, super varma San Diego, så jag klagar inte.

Jag är nu inte längre au pair.
Jag bor inte i Camden.
Jag kommer inte äta lunch downtown vid vattnet längre.
Jag kommer inte plocka upp ungarna från skolan.
Jag kommer inte spendera varenda fredagskväll at Smokestack.

Det här är helt sjukt.

2011-10-17

Ahg, sluta låt deprimerad!

Men hade fruktansvärt svårt att sova inatt.
Uggh.

Nu: Städa och packa.
Sen: Gossip girl och scrapbooking.
Imorgon: frukostfika med vännen.

sökte kurser idag, btw.
himla spännande. MDH, here I come............

23,43

Jag finner mig själv ännu en gång med gråten i halsen och panik i kroppen. Chelsea föreslog att vi skulle åka ner till Boston kvällen innan jag lämnar, för att sedan kunna spendera måndagen där. Detta betyder att jag idag om en vecka redan befinner mig i Boston, på väg till California för att sedan vara på väg hem. Jag lämnar då Camden nästa söndag. Då är det dags att säga hej då till alla och jag vet fortfarande inte hur det ska gå. Det gör fortfarande ont. Barnen är sårade och det känns som om jag sviker dom för att jag åker hem. Jag kommer inte klara av att kunna säga hejdå. Det fungerar liksom bara inte.

Dock har jag redan fått ett jobberbjudande av min värdmamma. Att komma tillbaka juni, juli och augusti nästa sommar och jobba med barnen. Har jag inget fast jobb hemma i Sverige tills dess så kan jag lova att jag är tillbaka innan någon hinner blinka. Då kommer jag tillbaka till Camden.

Nu är det dags att sova, imorgon påbörjar jag min sista vecka som au pair och på fredag jobbar jag min sista dag. Det blir allt svårare att sova om nätterna. Jag hatar verkligen den här känslan.

Jag vill inte åka hem.

La familia.

Okej, jag överdrev väl en aning när jag jämförde mina känslor med den överkörda tvättbjörnen. Först och främst tyckte jag himla synd om honom, och så kan jag inte erkänna att jag känner mig totalt överkörd. Men det är fruktansvärt tröttsamt att känna alla dessa olika känslor på en och samma gång. Sedan förra inlägget har det känts okej, jag har längtat tills jag får vara svensk igen. Träffa mina svenska kompisar och vara runt familjen. Så det har inte känts jätte tungt. Och det är inte det att jag inte vill komma hem, för det vill jag. Men jag är så extremt rädd för att lägga det här året bakom mig, för det känns som om det är precis det som kommer hända. Jag avslutar mitt år, kommer hem och lever vidare och då tillhör bara detta år till det förflutna. Precis som när jag slutar gymnasiet, det är något man lägger bakom sig en vacker dag. Jag är rädd för att flytta hem igen och inte veta när jag kan komma tillbaka.

Men nog om detta. Mina sista veckor har vart riktigt bra. Förutom halsflussen. Men tacka gudarna för medicinerna här, jag trodde jag bokstavligen skulle dö på onsdagen, mådde lite bättre torsdagen och sprang runt och städade princip hela huset på fredagen. Hemma i Sverige mår man dåligt minst en vecka. Inte här inte. Imorgon har jag precis en vecka kvar som au pair.

Medans jag ägnade min tid åt tvätt och att fixa ungarnas rum satt my baby, det vill säga Eli, och ritade. Han ropade på mig när han var klar med alla sina 6 teckningar. Låt mig presentera - Rebeckis familj; (Notera att det här är Eli's absolut första försök med "huvudfotingarna", han brukar vanligtvis bara kladda).

 Min pappa - eftersom Eli absolut inte kan släppa tanken om att mina pappa har

gröna ögon. Tydligen är ju det jätte konstigt...

Min mamma - Ögonfransarna är det som är speciellt på min mamma, enligt Eli.

Min Bror - eftersom han inte har ögonfransar.

Min syster - Ja, ögonfransarna vilket gör "den" till tjej.

Min katt - Molle.

Min katt - Musse. Eftersom jag en gång berättade för honom att Musse föll i

grannens pool, så så här såg han ut efter den simturen.

Ja, jag har också fruktansvärt svårt att inte le när man kikar på dessa. Killen vet precis hur man får Rebecki att le och må bra. 

10/9.

Ikväll känner jag mig precis som den överkörda tvättbjörnen vid sidan av vägen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vet inte vilket håll jag ska gå åt. Det är så fruktansvärt frustrerande att känna alla dessa känslor på en och samma gång. Det tröttar ut mig mentalt och jag inser att när den dagen kommer, kommer det ta tid för mig att känna mig okej igen. Det kommer ta tid att läka. Jag kommer inte vara okej. Alla betyder allt för mycket för att kunna säga hejdå och fortfarande vara okej. Det finns inte. Jag har kramat om gråtande barn ett tag nu, två barn som ber mig att stanna och det är inte förän nu man inser att dagen kommer då det blir den sista kramen. Idag delades det tårar och det gör så himla ont. Barnen. Alla kompisar. Jag klarar inte av det. Det går inte.

Om en månad sitter jag på flyget hem till Sverige.

halsfluss.

Streptokoker. Härligt. Eller inte. Halsen är svullen så tusan och ont gör det också. Igår var det dock värre, idag började jag äta så nu känner jag mig en aning piggare. Missade både gårdagen och idag med att jobba, och imorgon åker familjen till MA med barnen, så jag stannar hemma och kryar på mig. Blir rätt skönt att vara hemma själv. Jag har ett fruktansvärt sug efter både tacos och svensk fil med flingor. Det suger verkligen i magen på mig. Tror jag ska palla mig till affären imorgon om jag känner mig bättre och laga mig själv en tacos middag och bjuda över gänget. Har inte träffat människor på länge känns det som. Jag har endast 2 hela vecka kvar som au pair och om 18 dagar är det California. Kan inte sluta prata om det, eftersom det fortfarande känns så himla overkligt att man äntligen ska dit.

Nu blir det mer tough love miami, ett par huvudvärkstabletter (mitt huvud tar kål på mig) och litervis med vatten.

Lite humor.

Lite varning för underlig humor, men kan tycka att dessa är så fruktansvärt roliga, speciellt runt midnatt.

DUI: Driving under the influence (rattfylla)

Spell check <3

Oktober. redan?

Spenderade någon timme i morse med att skypa med hela familjen svensson, som förövrigt åt middag samtidigtt och fick mig att känna mig mer hungrig än någonsin. Sedan dess har jag kikat på universitet och har nu fastställd att ja - hösterminen 2012 drar jag till Växjö. Om jag kommer in på utbildningen så klart. Det finns ett par stycken som jag vill söka till, frågan är bara i vilken ordning.

• Europastudier.
• Freds- och utvecklingsprogrammet.
• Internationell administration med språk.
• Internationella samhällsstudier, inriktning politik och samhällsanalys.
• Internationella samhällsvetarprogrammet, inriktning globala studier.

Dessa utbildning kräver dessutom inte skyhöga intagningpoäng. Även fast jag inte känner mig redo att ta an Sverige än, är jag himla redo att börja plugga igen. Få känna den typen utav ansvar. Ha en egen lägenhet och faktiskt ha skola att gå till. Träffa nya människor. Skriva uppsatser (ja, jag vet, förvånar mig själv också!) och kunna sitta på kafeér och plugga. På något sätt ska det bli roligt. Så om någon annan vill till Växjö så kan ni ju höra av er så kan vi bli roomies. Awesome.

Nu ska jag försöka ta mig ur sängen och göra något utav min dag. Börjar med en dusch och får se vart det leder mig. Har en känsla av att jag kommer bli fast här. Vill ha en redig lunch och en kopp kaffe. Önskar jag hade en personlig kock och en kalasbra kaffemaskin. Fast jag kommer ju hem snart och då får jag dom båda.