rooftop top of the world.

Jasså blogspot har tydligen bytt utseende. Förstår ingenting. Annars var det någon som tyckte att det var dags att uppdatera bloggen, så;

I måndags började 7åringen skolan igen vilket betyder att det är jag och lillgrabben igen. Bästisarna. Vi hänger i parken, vi har båtrace i vattenpölarna, vi lunchar ute, vi bygger slott och läser tonvis med böcker. Precis som det egentligen ska vara. Sådär barnsligt och inte speciellt jobbigt. Fast den människa som påstår att 10 timmars arbetsdag med barn egentligen inte är speciellt jobbigt, för barn är ju "bara" barn, har då inte tagit hand om barn på riktigt. Heltidsjobb och det kräver förbaskat mycket energi. Men barn är ju söta också, det är svårt att undgå det.

Helgens höjgpunkt var fredagskvällen som spenderades framför en brasa tillsammans med ett gäng vänner. Gitarrspel, amerikansk öl i röda partymuggar och så grillning utav S'mores (grahamkex, marshmellows och choklad). Kunde inte bli speciellt mycket bättre. Nu är vi nästan framme vid helgen igen och den inleds med Labor Day fireworks under fredagsnatten och så förmodligen både bowling och minigolf under lördagen. Jag är himla glad att min tyska vännina är världscool och att hon bor ca 10 minuter bort.

Idag betalade jag resten utav California resan, ca 7000 fattigare men VÄLDIGT mycket gladare. Snart är jag där och då ska skrika "There's a party on the rooftop top of the world, tonight tonight and we're dancing on the edge of the hollywood sign".  Det blir bra det.

Saknar er där hemma fast jag är ju hemma snart. Ih.

23e

Jaha, då tar vi på oss regnkläderna och inväntar Hurricane Irene som tydligen ska slå till i helgen. Den är på väg från Bahamas och ska enligt nyheterna dra sig över hela kusten. Läget är "kritiskt" vilket känns så där. Maine är fortfarande mest norrut men ligger fortfarande i den kritiska zonen. Förhoppningsvis hinner den avta innan den når oss, eller rättare sagt innan den gör stor skada någonstans. Orkaner är absolut inte roliga och jag ber till Gud att den inte kommer hit.

Jordbävning i Virginia idag, som mättes till nästan 6,0 på R skalan. Vad är det här? Säger som Sandra, kanske är bättre att avboka allt och åka hem till säkra Sverige istället? Samtidigt är det ju lite spännande med sånt här, så länge folk inte blir skadade såklart.

Vi börjar helgen med american fair och konsert och avslutar med en orkan.
Härligt.

och vi bor ungefär 0.5 cm (på bild) nordöst om Boston.

lite mera av det dära.

Har spenderat de senaste timmarna med att flyga runt på nätet. Läst en hel del au pair bloggar och då börjar man genast tänka. Vad kommer att hända när jag kommer hem? Självklart kommer jag vara överlycklig över att få träffa alla, men vad händer när jag träffat alla? Vad händer när jag kommer in i den svenska rutinen? Kommer jag tröttna och vilja tillbaka hit? Förmodligen. Hur kommer saker och ting vara när jag kommer hem? Har folk förändrats? Finns människorna fortfarade kvar där? Hur konstigt kommer det inte bli att återigen gå på svenska gator? Handla mat på Ica i Kvicksund. Beställa mat på svenska, dricka svenskt kaffe och äta "normal" mat igen. Att vara med människor som inte pratar engelska längre. Det tar ett tag med ett nytt språk, men sedan hittar man en bekvämlighet och man finner sig själv prata som alla andra här gör. Det komemr bli svårt att släppa allt detta och försöka leva levet vidare hemma. Kommer jag lägga allting bakom mig? Kommer jag börja om på nyss hemma i Sverige och känna att usa bara är en del av det förflutna? Jag vill inte känna så. Jag vill inte känna att usa "bara" var ett kapitel i mitt liv, för det är det inte. Det är jag. USA är jag.

Folk frågar mig hur jag kan klara av att bo där jag bor. För att jag inte bor i California, Boston eller någon annan stor stad där det rättare sagt kryllar av människor. Jo men det är klart att det hade vart skit coolt. Hamnat i San Fransisco eller New York. Alltid ha massvis med människor runt omkring sig. Men vad folk inte förstår är att jag valde att komma hit. Jag valde faktiskt att flytta till just Maine av alla stater. Jag valde att flytta in i en värdfamilj som fick mig att känna mig som hemma och jag älskade tanken av att kunna träffa amerikanska kompisar. Vilket jag gör fortfarande. Att vara den enda som inte är amerikan är helt otroligt och jag älskar det. Jag hade aldrig valt att komma någon annanstans. Även om det är tufft ibland, även om det ibland är jobbigt att vakna och inse att man ska jobba ytterligare än dag, men är det inte så vart du än befinner dig? Camden kommer alltid att vara "hemma" och det kan ingen ta ifrån mig.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta. Men känslorna är blandade. Det ska bli skönt att komma hem, bo i mitt hus, äta svensk mat, ringa mina svenska vänner, spendera tid i en stad jag verkligen känner, men samtidigt är jag så sjukt orolig för att jag ska lämna allt detta, lämna alla. Folk som har gjort mig till en bättre människa och folk jag kanske aldrig kommer träffa igen.

Det gör ont, precis som igår.
Jag vill inte åka, men jag vill hem till Sverige fast jag vill inte lämna usa.

21a

S-ö-n-d-a-g.
Behöver inte säga mer än så.

Igår spelades det minigolf och åts god mat. Tog en halvlugn kväll och valde att inte gå ut. Idag har jag segat och träffat den nya tyska au pairen i området. Vilken härlig tjej! Känns så himla kul att hon har kommit och att vi går jätte bra ihop, vi ska se till att göra massa skoj. Idag är det den 21a, vilket betyder att jag idag har exakt 2 månader kvar som au pair. 2 månader och 3 dagar tills jag lämnar Camden och beger mig till California. Ibland vill jag att dessa 2 månader ska gå fortare, då jag så himla gärna vill till CA och saknar alla därhemma. Fast samtidigt vill jag att dessa 2 månader ska vara för föralltid, så jag inte behöver säga hejdå.

så är det. Nu tittar jag på mtv's serie om Sugardaddys. Något man kanske ska investera i? Vad härligt det skulle vara och aldrig behöva oroa sig om pengar. Kalas. Fast det skulle ju aldrig hända. Äckligt.

19 augusti.

Min nioende arbetsvecka är över och jag går om några dagar in på min åttonde. Mina två sista månader. Samtidigt är jag så fruktansvärt exalterad för min california trip där jag förövrigt har bestämt mig för att surfning är ett måste. Men det är svårt att glädjas över något som sker endast att par dagar efter vad som kommer att bli min tuffaste dag hitills. Att säga hejdå. Det skär i hjärtat. Det spelar ingen roll hur långt bort jag är hemifrån, hur jobbiga/gråtiga/skrikiga/bråkande barnen kan vara, dom är fortfarande världens underbaraste barn och jag ser dom som inget mindre än mina egna småsyskor. Fast ett par småsyskon som jag kanske säger hejdå till för föralltid om ynkla två månader. Två småsyskon som jag förmodligen aldrig får följa genom deras liv, Eli's första klass, när Eli börjar läsa. Det finns så himla mycket som jag skulle kunna göra allt i världen för att få vara med och uppleva, men som jag innerst inne vet att jag förmodligen aldrig kommer få se. Två småsyskon som inom ett par år kan ha glömt vem jag är. Glömt allt vi gjort, hur mycket tid vi faktiskt spenderade tillsammans. Två småsyskon som jag så djupt älskar. Det känns som om jag förlorar två vänner.

Och det gör ont.

thoughts. again,

Shoot me.
Anmälde mig idag till en weekend course i Boston för att kunna få mina sista 3 credits. Inte visste jag att detta skulle innebära att skriva en uppsats på 2-3 sidor genom att svara på en himla massa djupa frågor. Vad jobbigt det blev helt plötsligt. Och så ska man göra något slagt collage och det är ju jag inte alls bra på. Attans också.

Annars blev det där rätt luddigt och jag har egentligen inte så mycket att säga, som vanligt alltså. Förutom att jag igår blev himla ledsen och nerstämd när jag insåg att programmet i Göteborg som jag så gärna vill göra är mega svårt att komma in på. Jag är inte nära 20,50 i meritpoäng och jag har svårt att tro att jag ska toppa 1,3 på nästa högskoleprov. Jag tänkte dock göra allt i min makt för att kunna öka mina chanser att komma in. Jag menar, göteborg! Jag ska för tusan dit och jag ska för tusan ta mig in på programmet. Önskar lite att jag kunde hoppa tillbaka 4 år och börja om gymnasiet och då satsa på bästa betyg i precis allt. Vad lätt livet skulle vara om man hade det. Inte för att jag ska beklaga mig över något sådant, det har jag inte tid med. Eller viljan att göra. Men ibland stämmer verkligen orden "det är lätt att vara eftersmart". Säger man ens så? Eftersmart. Låter underligt. Aja.

Nu ska jag iallafall sova. Imorgon väntar ytterligare en jobbar dag. Min 9nde sista vecka tar sig mot sitt slut och snart är jag inne på mina 2 allra sista månader som au pair i USA, Camden, Maine.

I'm leaving but I'm staying.
Igår bestämde vi dessutom för att ta med oss ungarna till McDonalds för middag, jag och min värdmamma. Vi satsade på McDriven och lät ungarna käka maten i bilen på vägen hem. Eli behövde ketchup på sina chicken nuggets så jag hjälpte honom att hälla i ketchupen i locket på hans happy meal box, vilket var otroligt svårt från framsätet. När jag vänder mig framåt efter att lyckats med att inte spilla ketchup över hela honom hör jag han säga tyst för dig själv; "What am I going to do when Rebecka goes back to Sweden? I can't do this without her". I love you my heart.

mondays.

behover nog inte forklara hur mandagar kanns. aven har borta kanns mandagsmornar som en varsta. fast sen raknade jag att jag endast har 9 mandagsmornar kvar i camden. da fick jag plotsligt en underlig kansla och onskar att det kunde vara sondagskvall foralltid.

9 veckor.

språk.

Det är underligt det där med språk. Nu har jag pratat engelska i stort sätt varje dag nästan tio månader tillbaka. När jag pratar svenska med någon är det lätt att det låter som en dålig, svensk ungdomsfilm. Ni vet dom där filmerna som aldrig riktigt lyckades och där skådespelarna egentligen är urkassa. Deras röster är falska och innehåller egentligen ingenting annat än ljud. Tonlöst. Finns inget djup i det hela. Som om jag inte kan få fram dom känslorna jag vill leverera. Som om jag inte kan förklara mig på ett korekt sätt. Precis så låter min svenska. Jag vill inte prata svenska.

Kommer komma hem till Sverige och fortsätta prata engelska. Mestadels på grund av att jag är super skraj att jag ska glömma den "amerikanska" jag har fått, och för att svenskan låter...rolig.

subway - eat fresh.

Har väl egentligen inte sådär jätte mycket att säga. Var helt ledig den här helgen så avslutade fredagen med världens härligaste utgång. Att inte vara 21 kan kännas tungt ibland, men visst går det bra när bartenderna egentligen inte bryr sig. Lördagen spenderades tills mesta del framför tvn och en drös filmer med grabbarna och sen blev jag bjuden på Lobster (Lobstah) dinner at Casey's. Kan fortfarande inte förstå att jag fick i mig TVÅ hela hummrar, och då är dom betydligt större än vad dom är hemma i Sverige. Och att jag tycker om det så pass mycket. Otroligt.

Nu är klockan 5 på en söndagkväll, så jag behöver väl egentligen inte säga så mycket mer än så. Idag fick jag ytterligare en känsla av att jag ville vara hemma i Sverige, kunna vara nära till människor som verkligen betyder och kunna visa sitt stöd. 2 månader och 1 vecka kvar som au pair. Vilket betyder 2 månader, 1 vecka och 3 dagar tills jag befinner mig i California, på väg hem till Sverige.

Jag har även fått reda på att jag fick den 9e november som flygresedag! Dock vet jag inga tider ännu, men mamma, nu vet du. Din dotter flyger hem den 9e november.

Puss.

drop it like it's hot.

Det är kvällar som denna som får en att undra varför man ens åker hem. Först en väldigt bra dag tillsammans med ungarna som innehöll bagel café och så timmar i playgymet. Spenderade sedan x antal timmar hemma hos Casey tillsammans med ett gäng kompisar. Grillning av kött, majskolvar och grönsaker. Öl och "Back to the future 2". Inget drama eller några konstigheter. Bara umgänge och sjukt trevliga amerikanare. Det här är det jag älskar med usa, härliga människor. Åh vad glad jag blir.

Nu sitter jag i panik och försöker bota mitt saltlakrits besvär med air heads, dove choklad och så hershey's nya air delight. Inget som saltlakrits eller marabou, men det duger. Jag skickade ju faktiskt iväg en beställning från mammsingen, så om du läser detta mamma, ja, jag vill fortfarande GÄRNA ha den där godispåsen.

Imorgon är det dags att checka posten för priser och så kommer min värdpappas föräldrar på besök, alltid spännande.

Changes.

Men jeezes, vilken blogdesgin, eller hur. Syns verkligen att jag lagt ner tid. Eller inte. Kände att de rosa färgerna var lite gamla och att det var dags för att byta, dock ser denna otroligt deprimerande ut men det fixar jag någon annan dag.

Jag har precis mejlat närmare 10 olika dagis i Västerås, Västerås stad jobb och ProAros. Jag letar jobb. På ett dagis. Om jag någonsin vill flytta hemifrån (ja mamma, även den dagen närmar sig..) är det dags att börja tjäna pengar, och då förhoppningsvis hitta ett jobb som är mer välbetalt än det jag har i dagsläget (au pair jobbet resulterar i hela 25, TJUGOFEM, kronor i timmen). Jag har även en bil och bensin som ska betalas. Det ska definitivt bli skönt att hänga hemma i kvicksuns huset för ett tag, men jag är rätt säker på att två veckor som arbetslös räcker efter ett helt års arbetande, konstant. Därför MÅSTE jag nu hitta ett jobb.

Så är det.
Nu är det teen mom på tv om 5 minuter och jag måste verkligen duscha.
Sen gosar jag in mig i mysig tjocktröja och äter brownies.

yes.

Okay, hands down.
En sak jag saknar något så fruktansvärt är det svenska modet. Gissa om jag är trött på att skutta runt i ett par vanliga, tråkiga jeans och en tröja som lätt skulle kunna vara från 2002. Då ska jag egentligen inte klaga, eftersom jag skulle kunna klä mig i dom kläderna jag vill klä mig i. Förutom att jag då känner mig lite konstig, här uppe är folk inte ens i närheten av det mode vi har hemma i Sverige. Jag saknar att kunna klä upp mig, ta på sig high heels och känna sig "kvinnlig". Att jag bär samma kläder till jobbet som till krogen är något som definitiv kommer ändras när jag kommer hem till Sverige igen.

..vilket förövrigt är om 93 dagar.
Om 77 dagar lämnar jag Camden.
Om 78 dagar är jag i Californien!