Min nioende arbetsvecka är över och jag går om några dagar in på min åttonde. Mina två sista månader. Samtidigt är jag så fruktansvärt exalterad för min california trip där jag förövrigt har bestämt mig för att surfning är ett måste. Men det är svårt att glädjas över något som sker endast att par dagar efter vad som kommer att bli min tuffaste dag hitills. Att säga hejdå. Det skär i hjärtat. Det spelar ingen roll hur långt bort jag är hemifrån, hur jobbiga/gråtiga/skrikiga/bråkande barnen kan vara, dom är fortfarande världens underbaraste barn och jag ser dom som inget mindre än mina egna småsyskor. Fast ett par småsyskon som jag kanske säger hejdå till för föralltid om ynkla två månader. Två småsyskon som jag förmodligen aldrig får följa genom deras liv, Eli's första klass, när Eli börjar läsa. Det finns så himla mycket som jag skulle kunna göra allt i världen för att få vara med och uppleva, men som jag innerst inne vet att jag förmodligen aldrig kommer få se. Två småsyskon som inom ett par år kan ha glömt vem jag är. Glömt allt vi gjort, hur mycket tid vi faktiskt spenderade tillsammans. Två småsyskon som jag så djupt älskar. Det känns som om jag förlorar två vänner.
Och det gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar