June, 30.

Imorgon är det dags för mig att få känna mig Svensk igen. Imorgon tar jag mig 1,5 timme bort för att få träffa min härliga svenska vän. Det ska bli härligt att få prata svenska igen, och få träffa människor som är i samma sits som mig. Au pair sitsen. Inte för att det är en dålig sits, inte alls, men det ska bli skönt att kunna prata med dom. Vi ska även försöka trycka in lite midsommar, det vill säga midsommarkransar och köttbullar. Mer eller mindre. Jag har saknat henne och funderar på om det är ok att prata svenska hela kvällen, bara för att. Jag kan påstå att jag känner mig lite mindre svensk här uppe. Inte mer amerikansk kanske, utan bara mindre svensk. Jag antar att jag inte är stark nog att behålla den jag verkligen är - när det gäller utseende, kläder och så vidare. När man umgås med människor som inte riktigt är i ens egen ålder, eller som pratar ett helt annat språk, eller bara är så himla amerikanska, så blir det lätt att man själv faller in i samma spår. Jag är rätt trött på att skutta runt i jeans och en långärmad tshirt. Jag är trött på att alltid ha lågskor, även fast jag hemma vanligtvis inte skuttar runt i high heels så där jätte ofta, men. Jag börjar tröttna på att kika runt i affären efter "jobbvänliga" kläder. Det vill säga tråkiga kläder som egentligen inte gör något om dom får färg på sig, eller ungarnas lunch. Det känns trist att hitta kanonplagg i affären men attt känna "denna har jag egentligen ingen användning av uppe i Camden". Även fast jag egentligen tycker att det är jäkligt bekvämligt att inte behöva fundera på vad man ska ha på sig. Au pairer som bor i storstäder förstår nog inte riktigt vad jag menar. Där klär sig folk precis som man gör hemma - europeiskt mode. Här tar man avstånd från allt som har med "mode" att göra. Inte för att jag utser mig själv som en av dom modetyperna på det viset, men lite vet man väl.

Detta skulle missuppfattas om någon amerikanare där ute sitter och läser mig blogg. Visst finns det mode här också, men det är så fruktansvärt annorlunda än vad det är hemma. Jag är dålig på att sticka ut antar jag. Jag borde köra mitt race helt och håller och bara gå all in på europeiskt mode - vårat mode. Det som gör mig till den jag är. Jag är egentligen en 20 åring som inte har problem att fjanta runt och inte alltid vara speciellt seriös. Genom att umgås med äldre människor tappar man detta. Ja, men ni hör ju hur jag låter. Be Strong Rebecki.

Annars har det vart en bra dag. Vi spenderade förmiddagen hemma i soffan, läste böcker, kramades och pussades och hade det allmänt mysigt. Drog en sväng till parken och sedan till biblioteket när syster kom hem från gymnastics camp. Imorgon jobbar jag endast 5 timmar och sedan bär det alltså av mot Yarmouth. Jag har även fått ledigt på 4th of July vilket känns kanon. God bless America.

June, 29.

Jag vill åka utomlands.
Även fast jag tekniskt sätt faktiskt befinner mig utomlands. Men då menar jag såklart inte här. Jag vill till Grekland, Spanien eller något liknande. Jag vill ha en veckas eller två solsemester tillsammans med fina vänner. Jag har vill ständig sol. Ungdomar i MIN ålder. Vänner som känner mig för den Rebecka jag faktiskt är. Härliga middagar i kvällssolen och så dans exakt hela natten. Jag vill vakna upp och må som man förtjänar och sedan spendera dagen på beachen eller med att utforska omgivningarna. Få känna sig som en ungdom. Inte behöva oroa sig för vad ungarna ska äta till middag. Eller att tvätten måste tas hand om. Eller att lekrummet ser ut som ett bombnedslag. Att kunna få sätta sig till serverad mat och få uppskattas av sina underbara vänner. Ja, nu låter jag precis som min mamma. Men lite så känner jag mig ibland. Antar att det inte är ovanlig när man jobbar som au pair.

Så nu planerar jag att söka jobb tills jag lagom kommer hem till Sveadala. Jobba häcken av mig och planera en utlandsresa till Sommaren 2012.

Stora (och egentligen enda) planen just nu är Californien om 4 månader. Vi blir en stor grupp från au pair skolan och det ska bli så himla kul att få träffa alla igen. Jag har oroat mig över mina sparningar på sista tiden, men efter en hel del uträkning så kan jag erskänna att det faktiskt går ihop. Jag rör mig till Californien och är rädd för att jag aldrig kommer vilja åka därifrån. Helt fantastiskt. (Jessica din gris, när du läser detta, KONTAKTA MIG SNARAST!!!!!!!!!)

Tankar.

Melissa Horn på högsta och sminkningsdags i badrummet. Hemma är det midsommar, här är det ingen som vet vad det är. Hemma är alla vänner samlade och har trevligt. Jag önskar jag kunde vara där.

Veckorna tillsammans med föräldrarna var underbara. Jag hade ingen aning om att jag skulle känna mig totalt splittrad när dom åkte hem. Jag hade en sorgsen dag igår. Jag ville att dom skulle stanna. I det ögonblicket ville jag bara åka med dom hem, få träffa storebror, mormor, släkten och alla vänner. Ett år är långt. Man missar mycket och det är inte förän nu man förstår det. Jag har 4 månader kvar. Sen sätter jag min fot i Sverige igen och även fast jag tidigare sagt att det inte ska bli skönt, så kan jag medge att jag känner mig redo för att återta Sverige. USA är hemma nu, men Sverige kommer alltid vara Sverige.

Jag önskar att jag kunde få dela denna midsommar 2011 med er, ni vet vilka ni är.

Borta bra, men hemma bäst.
Även fast jag egentligen inte vill lämna Camden och alla här.
- Är det möjligt att få båda?!

June 20.

Jag grät när jag mötte familjen på flygplatsen.
En vecka i Florida gick alldeles för fort.
Det känns skönt att vara tillbaka i Camden.
Det känns konstigt att familjen lämnar mig om 4 dagar.
och att jag inte åker med dom hem.

Jag har 16 veckor kvar i usa.
4 månader.

sen är jag hemma igen.
vilket känns konstigt.
fast lite skönt.
ganska skönt.

jag saknar mina svenska vänninor.
rätt mycket.

June 12, Florida.

Vi är återförenade och min syster är inte längre liten. En ung kvinna. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, vart tog min lillasyster vägen? Fast iochförsej, jag kan ju ha hennes kläder. Score!

Puss.

Florida part II

Okay. Ett par timmar sedan jag sist skrev. Jag befinner mig just nu i chock. Mer eller mindre. Jag ska berätta varför;

Visst att flygplatsen var lite men jag hade ju inte riktigt räknat med att flyga till Boston i ett flygplan i samma storlek som min bil. Helt allvarligt. Jag smsade Chelsea när jag befann mig på flygplatsen i skräck av att planet jag såg utanför var minimalt. Plötsligt börjar det planet röra sig och det tar inte lång tid innan jag inser att det inte är vårat plan. Så vad händer? Jo, ett plan, hälften så stor som det jag nyss såg kör upp. Som en jävla taxi. Plötsligt inser jag också att jag och de andra 5 kvinnorna i väntsalen är dom enda passagerarna. Jag hade himla svårt att hålla mig för garv. Att kliva på planet var ett knep i sig, allt var trångt och litet. Planet hade alltså 10 platser + ett säte för kaptenen. 4 stolar av alltså tomma. Jag sätter mig ner och säger lite försiktigt: "Oh lord, I've never been in a plane this small before..". Kaptenen vänder sig om och säger; "Do you know what, me either!". Ja, man tackar för den. Men kul var det. Upplevelse. Inga toaletter eller mat på planet inte. Kaptenen drack Dunkin' Donuts kaffe och pratade med tanten han hade brevid sig. Ja, det var tillochmed ett passagerar säte näst till kaptenen. Ni förstår hur litet det var. Dom hade trevligt. Han tog kort lite här och där och tog en extra liten runda för att visa oss kustlinjen. Haha. Ja, herrejösses. Jag får förmodligen ytterligare en chock när jag kliver på nästa plan, som FÖRHOPPNINGSVIS är åtmindstone 10 gånger så stort.

jag älskar att flygplatsen har wifi, att jag faktiskt befinner mig i Boston och att jag dricker Starbucks soyalatte.

Ja, där ser ni. Jag ljög inte. Så mycket större än en bil är den då inte.

Närkontakt med piloten. Damen till vänster är min nya bästis.


En fin strand någonstans i Boston!

Boston skyline! Woohoo

Boston skyline igen. Trist att vädret inte riktigt var på topp dock..

FLORIDA!

Knox county regional airport. Förmodligen den minsta flygplats jag någonsin har befunnit mig på. Men otroligt söt dock. Har redan träffat en polare, tanten i stolen brevid i väntsalen som sitter och stickar. Jag var lite nervös över besöket på flygplatsen i Boston, men hon ville så gärna göra mig sällskap hela vägen till min terminal, även fast vi inte ens ska till samma terminal. Härligt. Mannen bakom inchecknings disken blev glad över att se att jag var svensk, eftersom hela hans frus släkt är från Varberg. Nejmen hallå. Helt sjukt. Varenda människa jag träffar har någon slags kontakt med Sverige. Men, tillbaka till nuet. Jag sitter alltså på flygplatsen nummer 1. Om 40 minuter lyfter flyget nr. 1 som ska ta mig till Boston. Där landar jag 4timmar innan planet till Orlando lyfter. Detta betyder att jag, om....8,5 timme står på Orlandos flygplats med min familj. Min mamma. Min pappa. Min syster. Min lillebror. Kan inte förstå att denna dag är här. 11 juni. Dagen som för så många andra hemma i Sverige betyder frihet från skolan. Dagen som för mig betyder återförening med min familj. Skulle inte vilja byta ut det mot något annat. Just nu är jag världens lyckligaste. Om 8,5 timme är jag fullbordad.

Jag har saknat dom.

May, 9.

Det är 30 grader i mitt rum. Vet inte vart jag ska ta vägen. Har minimalt med kläder. Inget täcke. Dricker isté. Viftar med tidningar. Alla fönstren öppna. Får värmepanik. Så kvaft. Kan. Inte. Andas.

ÖverdrivareN. Lipton isté smakar ljuvligt och jag ska egentligen inte klaga över värmen. Speciellt inte innan man drar till Florida. Kommer vara uthärdligt varmt (kan man säga så..?). Om två dagar. TVÅ DAGAR! Imorgon när jag vaknar är det 1 dag. Då kan säga till folk att jag ska träffa mina föräldrar "imorgon".

Bästa känslan på länge.

May, 7.

Nu är jag på bra humör. Tillochmed bättre än vad jag var innan. Jag har nämligen shoppat. Bränt stålar. Gjort det jag är bäst på. Men när man börjar shoppingrundan med ett par perfekt höga jeansshorts (som dessutom är röda. Va? Vad hände?) för 15 kronor så är det svårt att sluta. En superfin bikini (som är rosa. Rosa. ROSA! men jätte fin) för 180 kronor, ett par sandaler för 60 kronor, en fin klänning för strax över 100 lappen och så en sån där alldeles perfekt stickad oversize långärmad gosig sak för under 100 lappen gör också att humöret stiger som sjutton. Attans bananer tänker jag när jag strosar runt i affären, alla smink är mer eller mindre slut vilket innebär ny mascara, foundation, bronzer och rouge. Kändes dock helt okey när jag återigen blev påmind av att även sminket här borta är billigare. Så mascara, foundation, bronzer, rouge och dessutom två nya sminkborstar för 180 kronor är inget att gråta floder för.

Imorgon åker resväskan och därmed även resfebern fram. Jag är dock inte alls nervös av att jag ska flyga två flygturen själv. Eller att jag ska glömma att skriva ut flygbiljetterna eller ännu värre glömma passet. Resfebern är till 110% på grund av att jag, om 3 dagar och ett par timmar, återigen kan krama min älskade familj. I värmen. I Florida.

...och här sitter jag, 22.36 på en tidagskväll och dricker frozen strawberry lemonade (som föresten inte alls är lika god som sist jag drack den..) och äter bacon ranch sallad från McDonalds. Klassigt.

May 5.

Goddagens.
Klockan är alldeles strax 5 här, vilket betyder 11 hemma i Sverige. Jag har spenderat varenda minut i sängen sedan jag vaknade, vilket är x-antal timmar sedan. Om jag hade befunnit mig i Sverige idag, hade jag ringt mina fina vänner, tagit en fika nere på stan och bara spenderat tid med mina tjejkompisar. Det blir annorlunda när man bor i ett helt annat land. Jag har inte samma kompisar ett telefonsamtal bort. Jag har inte samma möjligheter att bara ringa något som känner mig väl, som känt mig i år och som det är lätt att diskutera saker tillsammans med. Jag saknar att kunna vandra runt i en stad och träffa människor man känner, som man känt ett bra tag. Här vet folk vem Rebecka är, men dom vet ingenting om vem jag egentligen är. Här måste jag förklara att jag inte är från usa, jag måste berätta saker och ting om Sverige och svara på alla underliga frågor som folk har. Det är kul att folk vill veta saker och jag känner mig stolt som kommer från ett annat land. Det är kul att umgås med ett gäng och höra hur någon säger "what, you're from Sweden"?. Det är kul att lära amerikanare att (försöka) prata svenska men jag saknar hur enkelt det är att umgås med människor hemma. Som känner mig. Som pratat samma språk. Som mer eller mindre ser ut som mig. Som beter sig som mig.

Om 6 dagar hoppar jag på flyger till Boston, för att sedan bege mig vidare mot Florida för att möta upp min älskade familj på flygplatsen i Orlando. Vi har hyrt ett jätte mysigt hus i en vecka, för att sedan ta flyget tillbaka till Boston, hyra bil och bila upp till Camden för att träffa min värdfamilj och mina vänner. Jag ska visa dom allt vackert som finns i Camden. Jag är så otroligt taggad på att få träffa min familj igen. Få krama om dom. Spendera 1,5 vecka som svensk. Äta mammas mat. Prata svenska. Visa dom allt jag kan. Visa dom området som jag bott i 7,5 månad.

Underbart.