3 weeks.

befinner mig for tillfallet pa lilltjejens golv. Helt utslagen. Inte for att jag egentlien ar sa trott, men mest for att lillgrabben sover i hans rum och jag har en fet tvattkorg att vika framfor mig. Tog ett djup andetag men beslot mig att ligga pa mattan en stund i stallet. Himla skont nar han sover, da kan jag pyssla med annat som....tvatten. Fast han ar alltid sa himla mysig nar han vaknar upp. Idag ar det precis 3 veckor kvar tills det ar min allra sista jobbdag. Jobbar pa fredagen och har helgen pa mig att festa och saga hejda till alla har. Pa mandagen blir det roadtrip ner till Boston tillsammans med chelsea. Aven fast vi inte har spenderat sa dar jatte mkt tid tillssammas pa sista tiden sa kanns det naturligt att hon blir den sista jag sager hejda till. Utan henne hade jag nog inte befunnit mig i camden sa pass lange.

Ikvall blir det party och barhang. Vi europeer, det vill saga jag och tyskan, tar med oss vara egna roda partymuggar for vi tycker ju dom ar skit coola. Americanarna forstar inte varfor och foredrar att dricka direkt ur flaskan.

Nu; 1000kilo tvatt.

Missing.

Angående bilden. Spenderade ett par timmar med att jobba på ett bikerace nere i Boston under helgen, där jag och min tyska vän, Marlen, satt precis vid stranden och hejade på förbifarande cyklister. Plötsligt vandrar världens härligaste kille förbi, barnfota och i halvtrasiga kläder, går och doppar fötterna, dansar runt, plockar snäckor och bara har det allmänt trevligt för sig själv. Han får sedan syn på Lifeguard tornet. Tar sats, klättrar upp och gör som 99% av resten av amerikanare, röker weed. Bara sådär. Helt öppet. På lifeguard tornet. Härliga människor det finns där ute.

3 weeks

Det var ju definitivt inte meningen att gora folk deprimerade med mina tankar om att komma tillbaka till Sverige. Hela situationen ar bara kranglig. Jag har 3 veckor kvar i Camden och det kanns bada bra och daligt. California ska bli underbart och jag ser framemot att fa se alla hemma i sverige igen. Men jag kanner mig inte redo att lamna. Sa ar det bara. Jag tycker fortfarande att amerikanare ar fruktansvart harliga manniskor och jag alskar verkligen att vistas omkring dom. Pa senaste tiden har jag insett att jag har svart att koncentrera mig, sitta still, jag har svart att sova, kanner mig orolig och har svart for att ata. Allt detta kommer saklart for att hemresan narmar sig. Jag ska forsok att svalja det och gora det basta utav det. Men det ar svart. Valdigt svart.

Dock har jag en plan.
Aven fast jag sa himla garna skulle vilja plugga i en storstad sasom goteborg eller sthlm sa ar jag valdigt intresserad av Linn'euniversitetet, Vaxsjo. Dar erbjuder som blandannat europastiduer, fred- och utvecklingsstudier och andra internationella program som skulle passa mig alldeles galant. Och sjalvklart erbjuder alla program en mojlighet till utlandsstudier - perfekt. Clark university in Boston, MA; here I come.

11 months in the states.

Klockan är redan över 1 och jag borde egentligen sova. Känner att jag måste lätta på mina känslor och skriva av mig lite. Så, en varning för ett möjligt långt inlägg, antar jag..

Befinner mig just nu i Boston där jag spenderar helgen tillsammans med Marlen, tyska tjejen som också bor i Camden. Har alltid hitills vart så glad över att jag bor i en liten ort, tills dess att jag satte foten i Boston och total förälskade mig i staden. Har glömt lite hur det är att vistas i en STORstad. Alla människor. Allt som händer runt omkring sig. Bara möjligheten utav att alltid ta sig framåt utan att behöva vara beroende utav en bil är en otrolig härlig känsla. Boston är helt underbart. Staden är så himla mysig och folket är, som vanligt, jätte trevliga. Detta har fått mig att inse att jag måste bo i en storstad inom snar framtid. Här sitter jag och har ungefär 3 veckor kvar i Camden och har alla möjliga blandade känslor.

En del utav mig skriker utav spänning över att få komma hem. Få bo i mitt hus, se alla vänner, krama om mormor, kunna lulla runt på Västerås gator och känna sig "hemma". I Sverige är jag teoretiskt vuxen, på ett helt annat sätt än vad man är här i usa. Att jobba som au pair är absolut inte en dans på rosor och många uppfattar det många gånger som om man backar i sin utveckling istället för att gå framåt och att man kommer tillbaka till Sverige som en helt förändrad människa.

Jag har svårt att förklara mig för jag vet egentligen inte ens själv vad det är jag känner. Efter att ha spenderat 11 månader i usa, har jag personligen växt fram ett band mot både usa som ett land och amerikanarna. Engelska har alltid vart oerhört viktig för mig, men idag lever jag under helt andra omständigheter. Idag är engelskan en del utav mig. Engelskan är något som förklarar vem jag är. Idag känns det mer naturligt att prata engelska än att prata till någon på svenska. Usa har blivit som ett nytt hem för mig och jag är inte alls redo att lämna det här bakom mig. För människor som inte har bott utanför Sverige kan det förmodligen vara svårt att kunna relatera till detta på samma sätt och det känns underligt att säga; men idag känner jag mig inte svensk. Jag bor i Sverige men jag är inte svensk. Jag kan inte påstå att jag är amerikansk heller, men jag känner mig inte svensk. Det är som om jag har konverterat över till amerika. Hur underligt det än låter. Usa är mitt hem, oavsett vart i landet jag befinner mig så känner jag mig alltid hemma. Precis som med språket, så är idag usa en del utav vem jag är. Jag står inte och viftar med den amerikanska flaggan men jag kan säga att jag är stolt över att få vara en del utav det amerikanska samhället. Därför känns det inte som om jag kommer hem, det känns som om jag lämnar hemmet bakom mig genom at flytta tillbaka till Sverige. När jag får frågan utav människor jag inte känner om vart jag kommer ifrån, känns det konstigt att säga att jag kommer ifrån Sverige. Jag vill kunna säga att jag bor här. Bor och inte jobbar. Eller bor och jobbar, men inte det jobb jag har för tillfället. Jag vill inte släppa engelskan. Jag vill kunna gå runt på gatorna och höra folk prata engelska. Jag är inte redo för att komma tillbaka till Sverige igen, för jag vet inte vad som väntar mig när jag kommer hem. Jag får panik över att tänka på det. Att behöva komma hem igen, och börja längta tillbaka och inte veta när jag kan komma hem igen, till usa. Jag älskar usa och det har jag sagt förut. Att jag heller inte tänker på i Sverige i framtiden är också något jag nämt tidigare och det håller jag fast vid. En dag.

21a

Tar mig tid att skriva en rad eller tva, aven fast det ar helt retarded att skriva fran mobilen. 21a idag. En manad kvar. Om en manad ar jag klar. Au pair examen. Helt otroligt.

Idag faststallde jag och eli att vi inte kommer vara OK den dag vi maste saga hejda. Han ar den det kommer bli svarast att saga hejda till, utan tvekan. Over alla manniskor jag maste saga hejda till, sa ar det att saga hejda till Eli som gor allra ondast. Forstar inte hur jag ska klara mig. Det kommer kannas som om jag forlorar mitt eget barn.

25 minutes.

BLT bagel med cheddar cheese och så både kaffe och en påse chips. Glöm inte chipsen, dom får man överallt här. Spelar ingen roll hur fancy restaurangen må vara, du får alltid chips till måltiden. Lite underligt kan man ju tycka. Bagels kommer jag definitivt att sakna. Så sjukt gott. Camdens bagel café är bäst. Imorgon är det endast 1 månad kvar tills jag står där med au pair examen. Inget mer au pair jobb. VART TUSAN TOG 1 ÅR VÄGEN? Detta innebär även att det är 1 månad och 4 dagar tills jag drar till California, kaaaatching. Och så lite mer innan jag landar på svenne mark.

Nu ska jag göra läxor inför den kommande weekend kursen i Boston. Klippa och klista och måla. Drar nämligen till Boston på fredag och kommer inte hem förän måndag. Ska bli härligt med lite miljöombyte.

Börjar jobba igen om 25 minuter. Är inte alls på jobbhumör. Vill gosa ner mig i min varma säng och se på film och äta godis. Fast jag antar att jag kommer ha tid att göra det efter den 9e november, då jag antar Sverige utan jobb. 

artonde.

Ja juste. En sak som usa har lärt mig är att älska dessa aluminiumflaskor som alla springer runt med. Tyckte det var himla fånigt i början och förstod inte alls principen. Men nu förstår jag, så himla smidigt att bara fylla med vatten och ta med sig. Vart man än går. Vatten eller något annat uppfriskande. Fina är dom också. Och billiga, $5 (30spänn). Så jag ljög tidigare. Jag shoppade den!

Och se vad som stod på ett av trappstegen när jag kom hem? Andra gången dom överaskar med mig denna påse. Livet är ju bra underbart.

Apor ser, apor gör.

Monkey C monkey Do. Låter spännande, eller hur? Där spenderade vi denna söndag, jag tillsammans med mina tyska fina vänninor. Detta är alltså en stor klättringslekpark för vuxna med ziplines och liknande. Dom hade även en "gunga" 15 meter upp i luften. Först sitter du på en liten träplatta, 15 meter upp och när intruktören säger "GO" så lutar du dig framåt, alltså bokstavligen dyker ner med huvudet först. Som en bungyjump, fast som en gunga, så du svingar fram och tillbaka efter dyket. Hima härligt och vi gjorde tillochmed volter. Imponerade intruktörer och förbaskat roligt när 3 europeiska tjejer ska ta sig runt och 90% av Staffmembers är killar i 20 års åldern. Vi hade kul alltså. Himla kul. Sen shoppade vi men på något sätt har all min shoppinglust försvunnit. Trodde det var fyskiskt omöjligt men har inte shoppat något dom 3 sista gångerna vi har gett oss ut på stort shopping uppdrag.

 me and debbie in action.

 Debbie.

The three of us.

The three of us again. And Cody.

Debbie.

Debbie.

Yey! Me and Marlen.

Rebecki.

Marlen.

"premision to transfer number one?"

godnatt och godmorgon.

säger godnatt. Är så himla trött.
Helgen har vart awesome än så länge. Imorgon ska vi klättra på "vuxnas lekpark" och så shoppa lite efter. Ska spendera tid med mina tyska tjejer. Nu tog orden slut. Kort och gott. Gute Nacht.

my baby.

Ja ursh så jobbigt det var att kliva upp innan klockan sju imorse. Har insett att det seriöst inte finns något bättre än en varm säng på morgonen. skulle kunna göra allt för att få stanna i sängen. Precis där jag är just nu. I sängen, nerbäddad och varm. Precis som det ska vara.

Idag har vi haft fullt upp med hip hop dance och steppdans som båda ungarna nu för tiden gör. Det är verkligen urgulligt att se Eli skutta runt i världens minska steppdans skor. Ljudet dock är en annan diskussion. Vi hade också en "olycka" i bilstolen vilket resulterade i nerkissade kläder, inklusive mina kläder eftersom jag lyfter upp Eli ur bilstolen då han somnade där, och då han fortfarande kissade när jag bar honom. Det där med att gå på toaletten går ju inte hela vägen fram, men ungen sov ju så det är väl okej. Inga extra underkläder hade vi dock, så han tyckte det var himla roligt att han skulle steppa utan underkläder. Han är förövrigt bäst i hela universum, den där "Ewi the gweatest". Hur jag ska kunna lämna honom, och tjejen såklart också, kommer förbli en tidsfråga. Rebecki <3 Eli.

6.57

att borja jobba kl 7 ar valdigt tidigt. gasp.

PA 2

Okej, först och främst. Råd numero 1.
Om någon av dina vänner föreslår att ni ska samlas ett gäng och se Paranormal activity 2 (av alla filmer), så fundera ett par gånger innan du ger dig in i det. Råd numero 2. Se till att du inte behöver köra hem sent på kvällen, i mörkret, hela vägen hem själv. Jag kom alldeles nyss hem och överlevde resan från tyskans hus hem hit tack vare telefonsamtal. Pratade hela vägen upp till mitt rum och kände då att jag var redo att va för mig själv. Egentligen är filmen inte super läskig, men på något sätt kräver den sig fast och rubbar dig sådär härligt mentalt. Jag och Marlen begav oss mot bilen efter filmens slut men hinner inte ens fram till bilen utan att det börjar prassla i buskarna sådär obehagligt. Utspringades kommer en ekorre, emot oss. Inte på ett sånt åh-vilken-söt-lurvig-sak, utan mer ett SPRING-TILL-BILEN-OCH-LÅS-DÖRRARNA. "We're getting attacked by a squirrel. We are totally the european girls that will die tonight. Awesome". Nej. Börjar lungna ner mig nu. Inser att klockan är mycket och att jag börjar klockan 7 imorgonbitti. Härligt tidigt.

Jösses.

dates

1 manad och 1 vecka --> 21 oktober, min sista dag som au pair.
1 manad och 10 dagar --> 24 oktober, flyger till California.
1 manad och 21 dagar --> 9 november, jag kommer hem.

Never forgotten.

Tittar på Memorial 9/11 och kan inte låta bli att bli ledsen. Det är dagar som denna som får folk att inse att man ska vara glad för det man har och älskar dom som är runtomkring sig. Livet kan vara underbart men saker och ting kan förändras på sekunder. Man kan aldrig veta. 9/11 är någonting som jag alltid kommer att minnas, även fast jag inte var där eller hade någon som helst kontakt med World Trade Center. Men att se rädslan och sorgen utav andra människor och barn, väcker starka känslor inombords. Jag vet inte vad det är, eller vem jag var i tidigare liv, men mitt band till usa har alltid vart otroligt starkt. Jag tycker det är härligt att se hur ett helt land går ihop tillsammans. Då gör det absolut ingenting att usa är omänskligt patriotiska. Även jag höjer den amerikanska flaggan och är stolt över att jag får vara en del utav det.

maine lobstah

Skit kassa mobilbilder men hey - internet funkar igen! Förbaskade brandvägg som blockerade "kommunikationen" mellan internet och datorn. Har kännt mig oerhört osocialiserad de senaste dagarna. Även om jag har full tillgång till internet på mobilen så är det absolut inte samma sak som att krypa ner i sängen med datorn. Men nu är jag tillbaka. Igår hade vi "lobster cook-out" och jag erkänner att jag är världsämst på att knäcka upp hummern. Men ni ser ju på bilden hur stora dom är. Vi var iallafall ett gäng som hade himla trevlig. Lobster, majskolvar och så tjejernas sallad. Kvällen avslutades i baren och idag jobbade jag. Har vart så fruktansvärt trött hela helgen så ikväll har jag laddad med chips (cape kod kettle cooked, the beeeest), cola och en film. Gosigt.

Gäsp. Fasen vad trött jag är.
Ps. Den 10e idag. Innebär att jag ÄR hemma om 2 månader. Vi grät igår. Det kommer inte bli lätt att lämna.

och imorgon är det 11 september. Tycker det är härligt att se hur ett helt land går ihop för att stötta varandra. Det värmer att se. Vi höjer den amerikanska flaggan och blir så där knasigt patriotiska. Rip.

F my life. Tror ni internet fungerar battre idag? Ne. Vill inte ens tanka pa tanken att det kanske ar min dator det ar fel pa. Tydligen har internet fungerat for de andra i huset men sa idag slutade tradlosa att fungera for ett par timmar, vilket fick mig att tro att det formodligen skulle "startas om" och fungera aven for mig. Men icke. Jag vill verkligen fa ivag dom dar mejlen sa det ar fruktansvart frustrerande nar det inte fungerar. Idag jobbade jag en miljon timmar och nu vill jag inte gora annat an att sova. 9.30. Enda positiva ar att det ar fredag imorgon och att jag aterigen ska fa ata Maine lobster. Det ar mumsigt. Kanske vore bra om jag kunde hitta mitt minneskort till kameran/orna sa jag kan borja ta kort pa saker.

september something.

Jaha nej det har var ju inte bra. Ni marker ju redan har, jag skrivver fran mobilen. Varfor? Jo, iforrgar tankte jag va duktigt och skicka ivag mejl angaende jobbansokning till flertalet personer fick allt emot mig da kommunikationen mellan internetrouten (eller vad det nu heter..) och min dator bestamde sig for att sluta fungera. Trodde det var nagot tillfalligt men fungerade inte igarkvall eller idag. Sa bra gick det alltsa. Inget jobb for min del. Mobilen fungerar ju men det kanns helt retarded att skriva svenska pa ett engelskt tagnetbord - super irriterande. Vad ska jag gora nu? Hmm.

Annars ar det ju fortfarande onsdag har i soliga (nu ljog jag..) staterna. Imorgon ar det langdag fast bada ungarna forsvinner till skolan ett par timmar vilket ger mig en rast. Fredag bjuder pa jobb mellan 8-5 och sen ar det hummer fest hos grabbarna. Himla trevligt. Snart gar jag in pa min 5e sista vecka i Camden och idag har jag en jag-vill-aldrig-hem-dag igen. Onskar jag kunde stanna och plugga har. Inte jobba. Men riktigt sa enkelt ar det ju inte. Himla otur.

sept, 6.

Efter 1.5 timmes skype med mamma tidigare idag och en kort,  men efterlangtat chat med storebror inser jag ytteligare en gang att det finns manga dar hemma som det ska bli sa himla kul att fa traffa igen. Det pirrar sadar harligt bra i magen nar jag tanker pa arlanda och sa forsta kramen med tjejerna. Det ar som att man borjar om pa nytt igen. Forst ska vi rocka sjalen ur California men sen ar jag hemma igen.

borta bra men hemma bast.

2010-09-05

Idag slog det mig. Igen. Om 15 dagar står jag där och firar min 11 månad i usa. 11 innebär även den sista. Om 15 dagar har jag endast en månad kvar i Camden. Som au pair. Sen är det California och om 2 månader och 4 dagar är jag hemma igen. På arlanda. 380 dagar senare. På sista tiden har jag insett hur mycket jag faktiskt saknat saker och ting hemma. Det är ok att sakna, även fast jag trivs här.

1 månad + 15 dagar, super excited and I still can't believe that I'll be home soon. And yes, I do write in english for some weird reason. Sorry.

Pumped up kicks.

Ja men så här skulle jag också kunna tänka mig att kunna sjunga.

Och så hade jag inte tackat nej till ett glas vin på en mysig uteservering

med fina vänner. Otur att man bor i ett land med 21 års gräns, som för

det första är urlöjligt. Du har rätt att både rösta och värva armén vid 18

års åldern men du kan inte dricka en öl? Underliga amerikanare. Inte

konstigt att alla röker på istället. 

2 sept.

Klockan är snart tre men huset har stått tomt i snart 5 timmar. Labor day weekend så mina värdföräldrar tog ledigt från jobbet och drog med sig ungarna till en strand en timme bort. Jag utförde mina sysslor fortare än någonsin denna morgon och spenderade sedan timmar ute på gräsmattan, insmord i sololja och med Carolina Gynning boken, så jag faktiskt blev överraskad utav, trodde den skulle vara betydligt mycket sämre. Nu ligger jag i sängen helt utmattad efter att dragit med mig hunden till stranden för ett bad. Kvällen bjuder från och med nu på dusch, sedan mysig middag och fire works med vänner.