11 months in the states.

Klockan är redan över 1 och jag borde egentligen sova. Känner att jag måste lätta på mina känslor och skriva av mig lite. Så, en varning för ett möjligt långt inlägg, antar jag..

Befinner mig just nu i Boston där jag spenderar helgen tillsammans med Marlen, tyska tjejen som också bor i Camden. Har alltid hitills vart så glad över att jag bor i en liten ort, tills dess att jag satte foten i Boston och total förälskade mig i staden. Har glömt lite hur det är att vistas i en STORstad. Alla människor. Allt som händer runt omkring sig. Bara möjligheten utav att alltid ta sig framåt utan att behöva vara beroende utav en bil är en otrolig härlig känsla. Boston är helt underbart. Staden är så himla mysig och folket är, som vanligt, jätte trevliga. Detta har fått mig att inse att jag måste bo i en storstad inom snar framtid. Här sitter jag och har ungefär 3 veckor kvar i Camden och har alla möjliga blandade känslor.

En del utav mig skriker utav spänning över att få komma hem. Få bo i mitt hus, se alla vänner, krama om mormor, kunna lulla runt på Västerås gator och känna sig "hemma". I Sverige är jag teoretiskt vuxen, på ett helt annat sätt än vad man är här i usa. Att jobba som au pair är absolut inte en dans på rosor och många uppfattar det många gånger som om man backar i sin utveckling istället för att gå framåt och att man kommer tillbaka till Sverige som en helt förändrad människa.

Jag har svårt att förklara mig för jag vet egentligen inte ens själv vad det är jag känner. Efter att ha spenderat 11 månader i usa, har jag personligen växt fram ett band mot både usa som ett land och amerikanarna. Engelska har alltid vart oerhört viktig för mig, men idag lever jag under helt andra omständigheter. Idag är engelskan en del utav mig. Engelskan är något som förklarar vem jag är. Idag känns det mer naturligt att prata engelska än att prata till någon på svenska. Usa har blivit som ett nytt hem för mig och jag är inte alls redo att lämna det här bakom mig. För människor som inte har bott utanför Sverige kan det förmodligen vara svårt att kunna relatera till detta på samma sätt och det känns underligt att säga; men idag känner jag mig inte svensk. Jag bor i Sverige men jag är inte svensk. Jag kan inte påstå att jag är amerikansk heller, men jag känner mig inte svensk. Det är som om jag har konverterat över till amerika. Hur underligt det än låter. Usa är mitt hem, oavsett vart i landet jag befinner mig så känner jag mig alltid hemma. Precis som med språket, så är idag usa en del utav vem jag är. Jag står inte och viftar med den amerikanska flaggan men jag kan säga att jag är stolt över att få vara en del utav det amerikanska samhället. Därför känns det inte som om jag kommer hem, det känns som om jag lämnar hemmet bakom mig genom at flytta tillbaka till Sverige. När jag får frågan utav människor jag inte känner om vart jag kommer ifrån, känns det konstigt att säga att jag kommer ifrån Sverige. Jag vill kunna säga att jag bor här. Bor och inte jobbar. Eller bor och jobbar, men inte det jobb jag har för tillfället. Jag vill inte släppa engelskan. Jag vill kunna gå runt på gatorna och höra folk prata engelska. Jag är inte redo för att komma tillbaka till Sverige igen, för jag vet inte vad som väntar mig när jag kommer hem. Jag får panik över att tänka på det. Att behöva komma hem igen, och börja längta tillbaka och inte veta när jag kan komma hem igen, till usa. Jag älskar usa och det har jag sagt förut. Att jag heller inte tänker på i Sverige i framtiden är också något jag nämt tidigare och det håller jag fast vid. En dag.