2 weeks.

Två veckor! Kan ni tänka er? Om två veckar står jag på Orlandos flygplats med min familj. Helt galet. Kan inte förstå att jag inte sett dom på närmare 8 månader, det är ju helt galet.

Camden hamnar i trubbel om vädret inte hinner ändras innan mina päron kommer hit. Idag var det dimma till max och runt 15 grader. Dock var det närmare 25 grader och sol igår, så egentligen bör det inte klagas, men väderskillnaden gör mig fruktansvärt nervös. Hur kul är det att visa dom runt om det regnar och är dimmigt?

Folk talade verkligen sanning när dom berättade om hur vackert Camden är under sommartiden. När solen spricker upp är det något helt underbart vackert och det är exakt det jag vill kunna visa dom.

Angående bilden, min "son" fyllde nämligen år här om dagen, i torsdags rättare sagt. I onsdags hade vi barnkalas här hemma. Dock var Eli övertygad om att han absolut inte ville ha ett stort kalas så han bjöd endast över 2 vänner, vilket mer eller mindre är hans enda vänner från skolan. Jag vaknade en halvtimme innan jag började jobba på torsdagsmorgonen av att någon knackar på min dörr. Inflygandes kommer Eli, kryper upp på min säng där jag ligger nyvaken och endast iklädd i pyjamas och säger "Rebecka, i wanna snuggle". Jag undrar vad för slags trubbel man kan hamna i om man skulle kidnappa med sig ungen hem till Sverige?!

Just nu lyssnar jag på "If I die young", vilket är VARNING, mer eller mindre country musik men den är oerhört vacker. Dock bör jag byta genre snaraste, då det vaknas utgång om cirkus en timme. Igår befann vi oss i baren när Boston Bruins vann semifinalen i hockey. g-a-l-e-t. Härligt att se. I sommar vaknas det Redsox game och jag känner att jag bör läsa på lite innan jag ger mig in i baseball världen.

Annars vill jag bara säga att jag älskar usa.
Det är inte sista gången jag sätter min fot i usa.
så är det.

asks, whoever's in charge of the time, to slow down a little and not let things go so damn fast. 7 months

Ja, ni där hemma har väl börjat undra vart Rebecka tog vägen. Här är jag, stående på två friska ben, levandes. Har bokstavligen talat glömt bort det här som kallas att "blogga", ända fram tills dess att jag vaknade av ett meddelande (ja, tack för väckarklockan btw, jesspess........) att det är dags att blogga.

Lever gör jag.
Älskar usa gör jag också. Fortfarande.
Firar idag (imorgon) 7 månader i usa. MEN GUD BEVARE MIG (som mormor skulle ha sagt), vart tusan tog tiden vägen? Hallå. Sakta ner. Det går för fort. Camden börjar bli riktigt stressigt och turistigt (ordskapare) och alla ungdomar är hemma från College. Yes. Kalasbra. Solen är ute (iförsej första dagen på typ 10) och det varmt. Har även upptäckt att det är "tropisk" värme här uppe, hur det nu är möjligt, vilket gör att luften känns tung och fuktig och man uppfattar temperaturen som dubbelt så varm. Skadar väll iförsej inte så mycket, så länge det inte snöar eller regnar så borde man inte klaga.

Här sitter jag, 23.24 på en tisdagskväll och planerar min ekonomi.
Jajamensan, det går inte jätte bra på den punkten. Så nu har jag nya planer.
Veckospendering (ordskapare);
Bensin, $30.
Lunch (med ungarna, alternativ donken till middag), $20.
Pengar till helgen, $20.
Vardag (kaffe m.m), $10.
= $80.
Detta skulle alltså betyda att jag kan spara undan halva min veckolön och fortfarande ha pengar sparande. När jag åker på semester med mamma och pappa sparar jag undan två hela veckolöner (eftersom jag åker på en lördag och får betalt på fredagen) och borde då, om jag kan hålla detta, alltså ha över $3000 sparande efter mina sista månader. Jag får betalt 22 veckor till.

22 veckor. 5 månader.
Det gör ont. Tänkte på det när jag i helgen spenderade två kvällar med alla kompisar. Prata engelska, stå på Adam's altan, dricka öl och kolla på Bonefire. Spendera timmar med att prata om Sverige, träffa nya människor. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av att lämna detta. Alla jag träffat här betyder så otroligt mycket och utan dom hade mitt år som Au Pair i USA aldrig blivit så bra som det har. Jag kommer aldrig kunna tacka dessa människor tillräckligt och bara tanken med att behöva säga hejdå till alla gör att jag drabbas av panik. Vill gråta. Vill skrika. Barnen. Hur säger jag hejdå till barnen? Hur säger man hejdå till någon som man spenderat mer eller mindre varje dag tillsammans med i ett helt år? Det kommer inte fungera. Det kommer aldrig bli detsamma. Om 5 månader står jag där och ska säga hejdå.

I can't do it.

May, 14.

Här sitter jag, på favoritcaféet med en kaffe och en engelsk muffin. Jag och datorn. En lördag morgon. Jag har vart vaken ett par timmar vilket även förvånar mig, lördagar är vanligtvis sov-in-mornar. Om ett par timmar åker jag på au pair möte. Det ska lagas New England Chower och drickas vin. Annars är det mulet ute och igår fyllde en av mina bästa vänner 20 och jag befann mig inte ens i närheten för att kunna ge henne en kram. Det gör ont.

Men livet är bra och sommaren är här. Och min muffin med ost, bacon och ägg är något fruktansvärt god. Som den alltid är på Three dogs café.

och så spelas I'm Yours högt i högtalarna. Just precis nu. Hur kan livet inte vara bra?

may, 10. II

Vad gör detta land med mig?
Absolut härligaste låten just nu är (video nr.2) tillsammans med dansen (video nr. 1). Folk som inte förstår vad vi pratar om kan inte förstå humorn bakom det hela. Dansen är helt galet ful och är alltid något som kan få hela baren att gå loss. Låten tvingar alla upp ur stolarna. Dansen blir dock ännu bättre om man kan lyckas göra den utan att falla rakt bakåt. Också någonting som måste ses för att förstå.

Ja, saker och ting förändras.
undrar om jag är den samma när jag kommer hem?

teach me how to burnie.

May, 10.

Hard-core. All in for a month.

Imorgon är det precis en månad tills mina föräldrar kommer över. I och med detta har jag bestämt mig för att köra en hard-core-exercising-healthy living month. Ni där ute som känner mig vet att jag inte alltid är super aktiv. Jag är också duktig på att säga en massa saker och lova att bli bättre hit och dit men det blir inte så mycket mer än så. Därför har jag, en gång för alla, bestämt mig att dagarna mellan den 11 maj och den 11 juni ska bli helt galna. Måndag, onsdag och fredag ska införas som träningsdagar. Jag har speciella övningar som ska göras varje kväll hemma och jag ska även se till att kroppen för sol två gånger i veckan, detta i form utav solarium. Nej, det är inte bra att sola men jag går inte all in på den, dock blir både huden och jag så pass gladare efter att ha fått lite färg.

Jag ville mest bara dela med mig utav detta. Nu ska jag ladda ner en himla massa bra peppiga låtar och ladda inför morgondagens tidiga träningspass.

Jag har också lovat mig själv att inte äta onyttigt på veckorna (snacks, choklad och så vidare), detta borde ju även leda till att jag sparar en himla massa pengar?! Två flugor i en smäll. Kanoners.

May, 8.

Efter en helg utav barnkalas är jag trött och vet inte riktigt om jag har återhämtat mig ännu. Dock var kalaset askalas kul. Vi hade världens största hoppborg som även dom vuxna fick vara i. Mitt sug efter köttbullar, potatis och lingonsylt har inte försvunnit ännu men jag jobbar på det. Snart är det endast en månad tills min vackra familj är här. Ska bli alldeles galet underbart.

Jag återkommer med bilder och liknande imorgon. Nu ska jag sova.

Happy 7th birthday my princess.

May, 6.

Gick och la mig igårkväll och tänkte; härligt att vara ledig imorgon (fredag) så jag kan sova ut. Dock skulle bilen självklart in på verkstan för att få nya bromsar så det var bara att konka sig upp vid 8. Rätt skönt iochförsej, nu sover jag inte bort hela dagen. Annars hade jag förmodligen fortfarande befunnit mig i sängen.

Just nu befinner jag mig på golvet. Jag försöker städa. Vaknade och hade världens lust att storstäda rummet. Började men kom inte så mycket längre. Rummet är snuskigt dammigt. Teen Mom går på tvn (som vanligt..) och jag har precis slurkat i mig sista kaffedroppen. I fönstret framför mig hänger mina 4 favoritklänningar. Känner mig redo som tusan för sommaren. Dock känns det så himla underligt att jag inte kommer befinna mig i Sverige. Missa alla galenskapet och myskvällar med bästisarna. Samtidigt börjar jag inse att min tid här borta börjar rinna iväg. Hur sjutton gick det så här fort? Jag har halva tiden kvar men om resten av tiden går så här fort, förmodligen ännu fortare så har jag svårt att tro att jag kommer hinna allt jag vill hinna med. Samtidigt har vi stora planer på G så jag ser framemot det så det står härliga till.

Att kliva in på Arlandas flygplats och mötas av familjen eventuellt vänner kommer bli storslaget. Att gå in på ett svenskt café och faktiskt beställa mat på svenska kommer bli underligt. Att ringa ett telefonsamtal och mötas av en svenskröst på andra sidan linjen kommer kännas konstigt. Att gå ut på krogen och träffa ansikten man känner igen kommer också bli underligt. Att inte mötas av barnen när man kliver ner för trappan kommer saknas. Att inte kunna ta cykeln ner till havet och bara sitta där kommer också saknas. Jag undrar om det finns någon där hemma som är villig att fortsätta prata engelska med mig? Kommer allvarligt sakna det. Jag gillar det engelska språket. Undrar om folk kommer tycka jag är underlig om jag beställer mat på engelska. Bara att gå runt på stan och faktiskt höra det svenska språket. Det kommer definitivt ta mig ett tag innan jag vänjer mig. Enda gången jag pratar svenska här är över datorn. Eller när jag försöker lära mina amerikanska vänner att säga ord på svenska. Går sådär må jag erkänna. Svenska språket är svårt.

"So...Rebecka. Do you guys have cars in Sweden?"
Mitt svar blev kort och gott "Really? You americans are STUPID!"
Dock tror jag inte att människan var sådär super allvarlig, men samtidigt skulle jag inte bli förvånad.

Igår avslutades min English college writing course och nu väntar jag bara på betyget.

Ikväll ska det bakas princess castle cake och så utgång på det.
Imorgon är det 7 års kalas. Med hoppborg. Undrar vem som kommer stutsa där?

May, 03.

näjmän häj!

Ja men se på tusan, livstecken! Ber om ursäkt till alla er som gnagat på naglarna dom senaste dagarna, utan vetskap om jag lever eller inte. Jo tjena. Hej ni typ 5 som läser. Det är kvalitén som räknas.

Som sagt.

Jag lever. Helgen har sprungit förbi, lite för fort. Även denna helg innebar knaserier och trevligt sällskap. Kan inte med ord förklara hur mycket jag längtar efter sommaren. Trots det att jag ska jobba ska jag ta varje sekund i ära. Inte varje sommar man kommer spendera i Camden, tillsammans med kompisarna här. Just nu sitter jag som vanligt med ett stort behov för att shoppa. Insåg för ett par dagar sedan att jag har 2 kjolar och ett par linnen som jag egentligen bara använder under tröjor att ha på mig i sommar. Kommer inte riktigt fungera. Åkte och hade stora planer på att shoppa secondhand, men hittade inget speciellt. Glömde mina älskade jeansshorts hemma så dom blir det inte mycket av att se i sommar. Om jag inte ber mammsingen och pappsingen och syster och bror att ta med sig dom när dom kommer, vilket dom förövrigt gör om...40 dagar. Hejochhå vad tiden går. Mer än halva tiden kvar.

Ja juste, igår gick President Obama ut med att retarded himself, Osama Bin Ladin är DÖD. Det har partajats i usa. Vilken glädje. Nästan så jag känner mig amerikansk. God Bless America.

Jag älskar livet här borta och har himla svårt att se mig själv lämna Camden. Samtidigt är jag medveten om att jag har ett liv hemma i Sverige och jag känner att jag är mer eller mindre redo att växa upp. Dessa månader här borta har fått mig att mogna och se vad livet kan erbjuda. Nu är jag redo att anta universitetet, flytta hemifrån (nu satte väll morsan kaffet i halsen, men du förstår vad jag menar) och växa upp. Jag är 20 och jag blir då inte yngre. Först ska jag leva varje sekund jag har kvar här i detta underbara land med dessa underbara människor. När jag blir äldre kan jag berätta för alla att jag har bott 1 år i USA. Och om folk frågar kan jag med stolthet svara Maine (även fast 90% förmodligen inte har en aning om vad Maine är...), för jag skulle inte vilja vara någon annanstans än här. Livet här har absolut sina motgångar, speciellt eftersom man befinner sig så pass långt ifrån sin familj och vänner, men det är helt klart värt det.

Hur jag någonsin ska kunna säga hejdå till mina värdbarn kommer alltid att förbli ett frågetecken. Nervositet. Illamående. Panikkänsla. Jag vill inte lämna dom.

och så är det ju maj också.