May, 03.

näjmän häj!

Ja men se på tusan, livstecken! Ber om ursäkt till alla er som gnagat på naglarna dom senaste dagarna, utan vetskap om jag lever eller inte. Jo tjena. Hej ni typ 5 som läser. Det är kvalitén som räknas.

Som sagt.

Jag lever. Helgen har sprungit förbi, lite för fort. Även denna helg innebar knaserier och trevligt sällskap. Kan inte med ord förklara hur mycket jag längtar efter sommaren. Trots det att jag ska jobba ska jag ta varje sekund i ära. Inte varje sommar man kommer spendera i Camden, tillsammans med kompisarna här. Just nu sitter jag som vanligt med ett stort behov för att shoppa. Insåg för ett par dagar sedan att jag har 2 kjolar och ett par linnen som jag egentligen bara använder under tröjor att ha på mig i sommar. Kommer inte riktigt fungera. Åkte och hade stora planer på att shoppa secondhand, men hittade inget speciellt. Glömde mina älskade jeansshorts hemma så dom blir det inte mycket av att se i sommar. Om jag inte ber mammsingen och pappsingen och syster och bror att ta med sig dom när dom kommer, vilket dom förövrigt gör om...40 dagar. Hejochhå vad tiden går. Mer än halva tiden kvar.

Ja juste, igår gick President Obama ut med att retarded himself, Osama Bin Ladin är DÖD. Det har partajats i usa. Vilken glädje. Nästan så jag känner mig amerikansk. God Bless America.

Jag älskar livet här borta och har himla svårt att se mig själv lämna Camden. Samtidigt är jag medveten om att jag har ett liv hemma i Sverige och jag känner att jag är mer eller mindre redo att växa upp. Dessa månader här borta har fått mig att mogna och se vad livet kan erbjuda. Nu är jag redo att anta universitetet, flytta hemifrån (nu satte väll morsan kaffet i halsen, men du förstår vad jag menar) och växa upp. Jag är 20 och jag blir då inte yngre. Först ska jag leva varje sekund jag har kvar här i detta underbara land med dessa underbara människor. När jag blir äldre kan jag berätta för alla att jag har bott 1 år i USA. Och om folk frågar kan jag med stolthet svara Maine (även fast 90% förmodligen inte har en aning om vad Maine är...), för jag skulle inte vilja vara någon annanstans än här. Livet här har absolut sina motgångar, speciellt eftersom man befinner sig så pass långt ifrån sin familj och vänner, men det är helt klart värt det.

Hur jag någonsin ska kunna säga hejdå till mina värdbarn kommer alltid att förbli ett frågetecken. Nervositet. Illamående. Panikkänsla. Jag vill inte lämna dom.

och så är det ju maj också.