globala studier

85 dagar.

Tror jag, har för mig att det är 85 dagar kvar. Om lite mer än en vecka är det endast 3 månader tills jag är hemma i Sverige, dock händer det en massa spännande saker därimellan. Jag ska även på Boston Redsox game och så kör vi på skydiving. Helgen har vart rätt lugn men ibland behöver man sånna helger också. Nu har jag ätit världens största sallad. Hemligheten är att köpa sig en bacon ranch med crispy chicken från donken ($5) och så köpa avokado, ost, oliver och majs. Så har man sig en riktigt restaurang sallad. Shit gott.

och så tror jag att jag nyss hittade en andra utbildning jag är sugen på.
Frågan är, Örebro eller Göteborg?

dramaqueen

Första halvan av dagen spenderades på stranden. Andra i poolen. Helt okey jobbdag. Spenderade kvällen med att peppa under sofball match och sedan öl och cola häng på baren. Att sitta ute i värmen en torsdagskväll med favoritgrabbarna och bara prata, är helt underbart. Ingen drama. Ingen oro. Ibland blir jag himla trött på tjejer och då är killkompisar extra bra att ha.

Så är det.
Nu är jag redo för riktigt värme och häng i California.
Dock är jag inte redo att lämna. Fast det visste ni redan.
Eftersom jag säger det hela tiden.

Tjatmaja.

resa

Jag hade tänkt att skriva ihop ett långt blogginlägg till kommande au pairer. Om hur viktigt det är att välja sin framtida värdfamilj utifrån personligheterna, inte utifrån vart dom bor. Men nu har det hänt roligare saker så jag väljer att skriva det någon annan gång helt enkelt.

Den 24e oktober lämnar jag Camden. Då har jag spenderat de senaste dagarna med att säga hejdå till mina vänner. Värdbarnen och familjen. Den 24e oktober sätter jag mig på en buss ner till Boston och möter upp Sandra. 17.30 går planet från Boston till San Diego, där vi ska spendera närmare 4 dagar på ett strandhostell. Den 28e oktober går flyg nr. 2 till San Fransisco, där vi möter upp resterande tjejer. Sedan spenderar vi 3 dagar i San Fransisco innan vi startar våran bussresa som ska ta oss igenom Californien. En vecka senare landar vi i Los Angeles där vi stannar i 3 dagar innan flyg nr. 3 ska ta oss hem. Hem till Sverige.

Känns ju helt sjukt.
Om mindre än 3 månader åker jag till San Diego och om 3,5 är jag hemma i Sverige.

thoughts.

En alldeles utmärkt dag där vi egentligen inte gjorde speciellt mycket. Lite roligt var det att båda ungarna vann en cykel. En varsin fin, dyr cykel. Sådärja. Då behöver vi inte investera i det. Annars letar värdfamiljen min efter en ny au pair, vilket känns skit skumt. Hur ska jag klara mig när ingen ropar "Reeeebbeeeeeeeckiiiiiiiiiiiiiiiiiii" längre?

Annars vill jag gärna dela med mig om hur trött jag är på människor som tror att dom är viktigare än dom faktiskt är. Detta då jag fortsätter att läsa dessa "bloggar" som jag egentligen inte borde stötta genom att läsa. Finns det något värre än människor som är födda "normalt" och sedan "får" pengar? Ursh. Det är sak att födas med "guldsked i mun" som det så vackert heter, då har människor egentligen ingen ursäkt till att låta hela världen veta det, men människor som hela tiden måste bevisa sin förmögnad är något som tröttar ut mig till max.

Ville mest bara säga det.

reseplan.

Allt är klart.
Inget mer oro. Inget mer paniktänkande. Inga mer ångest.
Iallafall inte på ett par månader.

Igår bokade jag flygbiljetter hem till Sverige.
9 november kliver jag in på Arlanda. Förmodligen extremt trött och med ett brustet hjärta. På allvar. Jag lämnar Camden och USA men mitt hjärta stannar här, tills den dagen jag kommer tillbaka för att hämta det. Om 3,5 månad befinner jag mig i Sverige. Pirrigt och nervös. Ska bli så himla roligt att få träffa alla igen.

Innan dess ska det resas.
Sista arbetsdagen sker den 21 oktober. Detta är en fredag. Den 24 oktober lämnar jag Camden (och alla vänner...), flyger ner till San Diego, möter upp en svensk kompis, utforska staden, ta sig till San Fransisco för att möta resten utav gruppen för att sedan spendera 26-30 oktober där. Vilket innebär att vi firar Halloween i SF. Sweet. Den 30 oktober reser vi vidare för att se Yosemite National Park, Bakersfield, Las Vegas, Grand Canyon, Jousha Tree och sedan för att sluta resan med ett par dagar i Los Angeles. Den 9 november kliver jag in på Los Angeles Airport för att sedan flyga närmare 15 timmar hem till Sverige.

Efter två veckor i Californien är jag redo att komma hem, lagom till kylan och julen.

Nu vet ni.




och juste, så är jag trött på håret mitt också. Kör förmodligen på en lång page när jag kommer hem till Sverige. Blir att kapa av håret helt enkelt. Är för nuvarande för långt, stripigt och tråkigt helt enkelt.

25 oktober 2011 - 26 oktober 2011.

3 månader.
3 månader och 7 dagar.
13 veckor.
99 dagar.
14 helger.
tills allt detta är över.
även denna natt blir sömnlös.

panik.

July, 18.

Jag svettas.
Det är minst 30 grader i mitt rum. Ute är det självklart helt vindstilla vilket resulterar i att jag inte får någon luft i rummet över huvudtaget. Att ha sovrummet på övervåningen bokstavligen suger.

jag sitter och planerar. Stirrar mig blind på flygtider, flygpriser och liknande. Imorgon ska första betalningen utav California resan betalas. Detta betyder att det är ca. 3 månader och 10 dagar tills jag lämnar Maine. Detta gör mig orolig. Panikslagen. Får ångest. Är jag redo att lämna? Verkligen inte. Spenderade hela helgen på båt, olika öar, grillning, öl i röda partymuggar, otroligt trevliga människor, nära vänner. Jag är inte redo att lämna alla. Att jobba sin sista dag och 2 dagar senare behöva lämna det som jag idag kallar för hem. Lämna alla som stöttat mig under mitt år i usa. Alla vänner som försöker övertyga en om att man ska stanna. Människor man tycker om, människor man älskar, människor man är van att ha runt omkring sig. Människor som jag aldrig trodde jag skulle kunna knyta så pass starka band med. Det gör ont, så fruktansvärt ont. Vanligtvis umgås au pairer med andra au pairer, och då sitter alla i samma sits, alla ska en dag lämna platsen man spenderat det senaste året på. Jag har amerikanska vänner. Jag umgås i stort sätt bara med lokala människor, vilket gör att jag är ensam om detta. Jag är den enda i min vänskapskrets som ska lämna. Alla andra stannar. Alla andra är kvar i usa medans jag ska flytta "hem". Hur blir saker och ting när jag kommer hem? Är det likadant som det var innan jag flyttade? Har folk och saker förändrats? Kommer jag trivas? Är jag dum som väljer att inte stanna kvar? Kommer jag någonsin att kunna ta mig tillbaka till Camden?

Frågorna flyger runt i huvudet. samtidigt som jag måste lösa flygbiljetter, plats att eventuellt låsa in resväskan. Jag har ärligt talat inte ens talat om för min värdfamilj att jag helt säkert inte tänker förlänga, eftersom jag för bara en vecka sedan var säker på att jag skulle. Hur säger jag det utan att såra deras känslor? Hur sska jag berätta för barnen?

Hemskt.
Inte konstigt att man känner sig stressad.
Fan också.

July.

I believe everything happens for a reason. People change so you can learn how to let go. Things go wrong, so that you appreciate them when they're right. You believe lies, so you eventually learn to trust no one but yourself, and sometimes good things fall apart so better things can fall together.

______


Om 104 dagar står jag med fötterna i Californien.
Resan ska bara bokas och sedan ska flygbiljetter hem till Sveadala fixas. Helt galet.
Snart 9 månader.

directly from the fields

Sitter pa en softgame. det borjar sakta bli svalare men annars har det vart langt over 30 grader idag. jag brande mig nagot sa fruktansvart igar efter x antal timmar pa stranden, sa idag har jag brunnit innifran. inte behagligt. jag alskar sommaren. jag vill ha en glass och en kaffe. hihi

2011-07-07

Ni sitter ni alla på nålar i väntan med att jag ska visa något livstecken - så här kommer det. Lever gör jag. Ohja. Sommaren i Camden är den bästa sommaren någonsin, det är varmt och något så fruktansvärt vackert. Alla människor är beyond trevliga och att spendera timmar i kvällssolen nere vid havet tillsammans med en glass och en god vän är oslagbart.

När jag vaknade i morse hade jag fått mejl från Cultural Care, det vill säga organisationen jag åker med. Det vaknas tydligen hemfärd. Det är dags att sätta sig ner och boka flygbiljett hem. Hem. Hem till Sverige. Hem till Kvicksund och hem till familjen. Hem till vällagad mat och alla fina vänner. Hem till svenskan. Men vad är hem egentligen? Även fast jag har familj och vänner i Kvicksund så har Camden automatiskt blivit mitt hem de senaste månaderna. Att jag har bott i USA i över 8 månader är ofattbart. Även fast jag är redo att ta an mitt eget liv, så kommer jag aldrig bli redo att lämna Camden.

Att jag skulle missa olika sake med att bosätta sig utanför Sverige i ett helt år, förstod jag. Men det är inte förän när saker och ting hemma händer som man egentligen känner av det. Här sitter jag - tusentals mil bort och imorgon (idag svensk tid) fyller två personer år. Två personer som är en stor del utav mig. Två personer som fortsätter att växa och två personer som jag kommer följa livet igenom. För 26 dagar sedan stod jag på Orlandos flygplats. Ut kommer två personer som jag knappt kände igen. Mina småsyskon hade vuxit. Något så fruktansvärt. Folk som känner oss vet att både min syster och min bror alltid har vart "de minsta", och detta var även fallet INNAN jag flyttade till usa. Att min lillebror var min längd kan jag fortfarande inte förstå. Att jag och min syster provade samma kläder inne i affärerna kändes jätte underligt. Dessa två figurer är mina småsyskon, även fast dom imorgon fyller 14 år. Vi har definitivt haft våra stunder, precis som alla syskon har, men jag älskar dessa två något obeskrivligt mycket. Det skiljer 6 år men det spelar ingen roll, min syster är fortfarande min bästa vän och min lillebror kommer jag alltid hacka på, gnälla på och tjata på. Jag kan inte förstå att ni imorgon fyller 14 år. Ni vet båda två att jag önskar att jag befann mig hemma just nu. Men jag är inte längre bort än ett skypesamtal.



Happy 14th birthday sweethearts, I love you.