Ja, ni där hemma har väl börjat undra vart Rebecka tog vägen. Här är jag, stående på två friska ben, levandes. Har bokstavligen talat glömt bort det här som kallas att "blogga", ända fram tills dess att jag vaknade av ett meddelande (ja, tack för väckarklockan btw, jesspess........) att det är dags att blogga.
Lever gör jag.
Älskar usa gör jag också. Fortfarande.
Firar idag (imorgon) 7 månader i usa. MEN GUD BEVARE MIG (som mormor skulle ha sagt), vart tusan tog tiden vägen? Hallå. Sakta ner. Det går för fort. Camden börjar bli riktigt stressigt och turistigt (ordskapare) och alla ungdomar är hemma från College. Yes. Kalasbra. Solen är ute (iförsej första dagen på typ 10) och det varmt. Har även upptäckt att det är "tropisk" värme här uppe, hur det nu är möjligt, vilket gör att luften känns tung och fuktig och man uppfattar temperaturen som dubbelt så varm. Skadar väll iförsej inte så mycket, så länge det inte snöar eller regnar så borde man inte klaga.
Här sitter jag, 23.24 på en tisdagskväll och planerar min ekonomi.
Jajamensan, det går inte jätte bra på den punkten. Så nu har jag nya planer.
Veckospendering (ordskapare);
Bensin, $30.
Lunch (med ungarna, alternativ donken till middag), $20.
Pengar till helgen, $20.
Vardag (kaffe m.m), $10.
= $80.
Detta skulle alltså betyda att jag kan spara undan halva min veckolön och fortfarande ha pengar sparande. När jag åker på semester med mamma och pappa sparar jag undan två hela veckolöner (eftersom jag åker på en lördag och får betalt på fredagen) och borde då, om jag kan hålla detta, alltså ha över $3000 sparande efter mina sista månader. Jag får betalt 22 veckor till.
22 veckor. 5 månader.
Det gör ont. Tänkte på det när jag i helgen spenderade två kvällar med alla kompisar. Prata engelska, stå på Adam's altan, dricka öl och kolla på Bonefire. Spendera timmar med att prata om Sverige, träffa nya människor. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av att lämna detta. Alla jag träffat här betyder så otroligt mycket och utan dom hade mitt år som Au Pair i USA aldrig blivit så bra som det har. Jag kommer aldrig kunna tacka dessa människor tillräckligt och bara tanken med att behöva säga hejdå till alla gör att jag drabbas av panik. Vill gråta. Vill skrika. Barnen. Hur säger jag hejdå till barnen? Hur säger man hejdå till någon som man spenderat mer eller mindre varje dag tillsammans med i ett helt år? Det kommer inte fungera. Det kommer aldrig bli detsamma. Om 5 månader står jag där och ska säga hejdå.
I can't do it.
glöm inte bort att spara till den trettonde månaden!!!!!! hihih :)
SvaraRadera