Ikväll känner jag mig precis som den överkörda tvättbjörnen vid sidan av vägen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vet inte vilket håll jag ska gå åt. Det är så fruktansvärt frustrerande att känna alla dessa känslor på en och samma gång. Det tröttar ut mig mentalt och jag inser att när den dagen kommer, kommer det ta tid för mig att känna mig okej igen. Det kommer ta tid att läka. Jag kommer inte vara okej. Alla betyder allt för mycket för att kunna säga hejdå och fortfarande vara okej. Det finns inte. Jag har kramat om gråtande barn ett tag nu, två barn som ber mig att stanna och det är inte förän nu man inser att dagen kommer då det blir den sista kramen. Idag delades det tårar och det gör så himla ont. Barnen. Alla kompisar. Jag klarar inte av det. Det går inte.
Om en månad sitter jag på flyget hem till Sverige.
men Becka lilla! Det kommer självklart vara jobbigt ett bra tag framöver, så är det ju. Det blir bättre o du kanske kan åka o hälsa på fam o kompisar sedan. Glöm inte att skype finns Becka! När du kommer hem o träffar din gudomliga familj som längtar efter dig så kommer det kännas super bra ska du se!!!!!! Puss o kram min lilla gumma som mamma längtar sååååååå efter.
SvaraRadera